I fjol var mitt lilla växthus nytt och hade delvis stampat jordgolv. Nu lyser en vänlig vårsol och säger till odlaren att det är dags att öppna dörrarna och sätta igång och lägga färdigt det återvunna teglet. Det blir inget salsgolv men ett hyfsat underlag som orkar bära upp tunga krukor med chili, tomat och melon med mera.
För mig är det ett ultimat sätt, att odla i kruka, i växthus. Varje år byter man ut jorden och startar på nytt. Inget tungt grävande och slaskande med jord och alltid perfekt tillförsel av näring samt mindre risk för ohyreangrepp.
I fjol hade jag myriader av spindlar som rasslade iväg och gömde sig när jag trädde in i den vegetativa tidsmaskinen. Det gladde mig - att de fanns där vill säga, just med tanke på löss och annat som vill förstöra odlarnöjet för en. Spindlarna är exekutionspatrullen nummer ett och håller rent. De är fina gröna bundsförvanter.
I de glättade trädgårdsmagasinen ser jag storståtliga glashusbyggen som har vedkamin. Det hade jag också velat haft om jag hade haft en lika gigantisk plånbok som ägarna av dessa slott måste ha. Att tänka sig en spisinstallation på mina tio lagoma kvadrat är orealistiskt. Det skulle bli mera bastu än drivhus.
Till vårglädjen hör också att bevittna perennernas återkomst, den passionerade bondpionen i knopp är en trädgårdsrysare, rosenpelargonen likaså.
I år går också trädgårdstankarna mot den udda metoden att odla i sand, och gräsklipp med god hjälp av dagstidningar. Jodå det är sant - ingen tidningsanka. Ska bli kul att se om det kan bli verklighet. Manegen är krattad, i alla fall i odlarsinnet.