Jag har en god vän som odlar en hel del sallad.
- Det är så gott att kunna gå ut och hämta in fräscha salladsblad till frukostmackan, säger hon drömmande så här i gränslandet mellan kallvår och försommar.
Kanske var hon kanin i sitt tidigare liv? Jag blir lite avundsjuk på henne. Ja, inte på själva odlandet, för att odla sallad är ju lätt och roligt med alla möjliga sorter som finns att välja på. Nej, det är snarare det att hon faktiskt använder det hon sätter som gör mig avundsjuk och en smula bitter på mig själv. För om jag sätter sallad så kan ni ge er katten på att jag aldrig får tummen ur att se till att njuta av den.
Jag bara tänker att mmmmmmm ...va gott med sallad och så mycket jag ska använda den till eller bara äta stående i landet. Pyttsan! Det blir inget av varken det ena eller andra.
I stället brukar jag få se sniglar och harar cruncha i sig det spröda eller så går huvudena i stock, alltså förväxer sig och hotar med att bilda frö och bli träiga och oätliga.
Det är något fundamentalt salladsfel på mig så jag avstår numera från att så denna gröda. Det finns så mycket annat att odla och sedan glömma bort i frysens skumma vrår. Häromdagen hittade jag en liten söt ärtskörd i en ekande plastbox i frysskåpet. Förmodligen har jag tänkt att jag skulle spara lite på den för att ha under kallaste vintern. Nu får jag se till att äta upp skatten innan det är dags för nästa skörd.
Och alla vinbär som väntar på att bli saft ... ja se där mera guld att gräva. Och blåbärstrågen får förvandlas till paj, muffins eller smoothiebas. Finns det nåt som kallas postodlarstress?