OCH UNDER PÅSKEN hände det ingenting särskilt alls.
Man kan till och med tillåta sig en parafras på Erich Maria Remarques Första världskrigsklassiker På västfronten intet nytt med orden På påskfronten intet nytt.
Jag minns hur det brukade vara på den tiden jag jobbade med nyheter och hade jour under påsken. Inträffade det inget som man så att säga inte visste om och inte kunde gardera sig mot, så var det närmast obligatoriskt tomt bland bevakningarna. I princip så hände det ingenting alls. Man fick fylla tidningen med reportage om folk som skrapade på sina båtar och sånt.
Och det är väl efter den ungefärliga premissen som Expressen opererade, har man all anledning att tro, när de anslog hela söndagstidningens förstasida till pseudonyheten om att S-ledaren Håkan Juholt varit på påsksemester med sin flickvän i Istanbul, där han klagat på priset för en Dry Martini, hånat kolleger och läst högt ur interna mejl från partikamrater.
Påstås det. Uppgifterna är hämtade från anonyma svenska turister, som tjuvlyssnade på Juholt och givetvis mobilfotograferade krogbesöket.
Enbart andrahandsuppgifter. Och sladder-skvaller. Juholt har valt att inte alls kommentera dem, vilket är klokt. Men det är av stoff som detta som en påskdagsnyhet skapas. Trist, oseriöst, skrämmande. Allra lägsta ribban.
Men Håkan Juholt (och alla andra makthavare) måste helt enkelt alltid hålla i minnet att var de än befinner sig och vare sig de är lediga eller i tjänst, så finns där ständigt personer med mobilkameror och jättestora öron. Beredda att avlyssna, ta bilder och sälja dem till lämplig press.
DE KAN ALDRIG räkna med att få vara i fred. Det är ungefär som det alltid har varit med Bob Dylan: har han suttit längst inne i en höstack i delstaten Vermont någon gång 1971 och i sin ensamhet klinkat på en gitarr, nog är det ändå att ge sig fan på att det funnits någon med en bandspelare i närheten och sparat detta för eftervärlden. Samt prånglat ut det.
Som kändiscelebritet, oavsett i vilken grad man än befinner sig, kommer man aldrig undan. Någonsin. Detta bör kommas ihåg.
PÅSKENS ANDRA STORA nyhet var väl då att skådespelerskan Annalisa Ericson gick ur tiden, på långfredagens morgon. I en högst respektingivande ålder av 97 år.
Därmed föll en väsentlig pusselbit slutgiltigt bort av 1900-talets svenska nöjeshistoria. Annalisa Ericson fick sitt genombrott redan 1932, i Gustaf Edgrens version av Värmlänningarna och sedan höll hon bara energiskt på - i decennium efter decennium. Hon turnerade faktiskt landet runt ända upp i 90-årsåldern.
Det var just under en sådan seniorturné, för ungefär 15 år sedan och med gamla vännen och kollegan Sickan Carlsson (håller fortfarande stilen, drygt 95 år gammal), som jag träffade Annalisa Ericson för en mycket charmfull och av färgstarka samt aldrig någonsin sinande anekdoter från sitt redan då imponerande artistliv armerad intervju.
De bägge tanterna hade fyllt aulan på Örnässkolan till sista plats och sjöng och dansade hur obesvärat som helst. Och bägge två (men allra mest ändå Annalisa) pratade villigt och generöst om kolleger som den jovialiske men inte alltid så glade Thor Modéen, perfektionisten Nils Poppe, som hon dansade med i Blåjackor och Tappa inte sugen, showmannen Gustaf Wally och väldigt många flera.
EN VÄLDIGT BRA bok, som jag läste ut nyligen, är Tom Rachmans De imperfekta (Weyler, översättning Niklas Hval) som handlar om tillvaron på en engelskspråkig dagstidning i Rom. Jovisst, en papperstidning.
Rachmans debutroman har blivit en världssuccé och beskriver, på ett mycket speciellt och fascinerande sätt, tidningen som en egen värld där medarbetarna fått var sitt kapitel. Och onekligen: man känner igen sig ...
KATTEN MALIN FICK en tygleksak gjord som en tiger i påskpresent. Och den blev hon väldigt förtjust i och både omfamnar, attackerar och släpar med sig till matskålen också. Solklar succé.
Äventyret går vidare.