VECKANS PREDIKOTEXT INLEDS med ett innerligt sista farväl till den engelske författaren och radioprataren Charlie Gillett, som lämnade oss i förra veckan, 68 år, efter några års sjukdom.
Gillett är främst känd för att ha skrivit en av de första seriösa böckerna om rockmusik, The Sound of the City, som först publicerades 1970, fortfarande är relevant och som regelbundet ännu trycks i nya upplagor. En riktig klassiker. I slutet av 70-talet och början av 80-talet hade Gillett ett program på BBC Radio som hette Honky Tonk och där han regelbundet pluggade då okända artister som Graham Parker, Ian Dury, Lene Lovich, Elvis Costello och Dire Straits.
Gillett spelade Sultans of Swing så intensivt att ett flertal inflytelserika musikpersonligheter ringde in till programmet för att få kontakt med Dire Straits, vars karriärväg därmed var nogsamt krattad. Under det senaste dryga decenniet har Charlie Gillett ägnat sig uteslutande år World Music, via egna skivbolaget Oval och radioprogrammet The Sound of the World.
HÄROM DAGEN RÅKADE jag, helt oavsiktligt, skrämma den lilla drygt ettåriga Frida Karlsson, ur den närmaste vänkretsen, till att brista ut i ett obehärskat och hjärtskärande gråtanfall. Av den mera ihärdiga sorten.
Annars brukar hon vara så glad och knipa med ögonen och knyckla ihop hela sitt lilla ansikte till en enda lycklig grimas, när hon får syn på mig. Men den här gången blev det alltså överväldigande gråt i stället. Och varför?
Jamen, hon kände ju inte igen mig. Jag hade för ögonblicket slagit till och chockat omvärlden genom att för en kort stund ta av mig glasögonen.
Det räckte för att skrämma lilla Frida svårt och utlösa ett fullständigt stormande gråtanfall hos henne. Men det blev snart bra igen. När jag äntligen hade kopplat att jag skulle ta på mig glasögonen: så ... då gjorde jag det.
OCH I VECKAN är det både 1 april och påsk och då rekommenderar jag åter anammandet av den trevliga norska traditionen med ”Påske-krim”. Alltså: att läsa så många kriminal- och spänningsberättelser som möjligt, under den stundande helgen.
Vad som helst av dessa Classic Crime:
John Dickson Carr (som också arbetade under namnet Carter Dickson); specialist på låsta rummet-mysterier, Craig Rice; mordiskt skämtsam kriminal-tant; Ellery Queen; allmänt listig och trixig privatdeckar-ess; Eric Ambler; med gebitet svindlande spionhistorier samt Geoffrey Household, som även han befann sig inom samma fack. Här rekommenderas också en kvartett av säsongens färska spänningsböcker:
Gatans lag Michael Connelly (översättning Eva Larsson, Norstedts).
Connelly är en av de allra skarpaste spänningsskribenterna i omlopp och i den här boken för han samman sina två huvudprotagonister – privatdeckaren Harry Bosch och advokaten Mickey Haller. Explosivt spännande och bra.
Villebråd Richard Montanari (översättning Nils Larsson, Norstedts).
Seriemördar-thrillers är vanligtvis rätt rejält tjatiga, men Montanari klarar sig undan snubbeltrådarna och fixar obesvärat nageltuggarspänning, att ta del av under täcket med hjälp av pannlampa.
Det hemliga manifestet Tom Rob Smith (översättning av Karin Andrae, Norstedts).
Tom Rob Smith hittar alltid någon mystisk och hemlig passus ur Rysslands moderna historia som han hakar upp sina extremt spännande historier på. Så även denna gång. Ruggigt bra.
Under jorden i Villette Ingrid Hedström (Alfabeta)
Hedström är mångårig utrikesreporter och krönikör på DN och arbetar även entusiastiskt vidare på sin serie kriminalromaner kring den lilla belgiska staden Villette. De blir bara bättre och bättre. Det går bra att gå spikrakt in i serien och börja med denna.
OCH KATTEN MALIN bekantade sig med en besökande hund nyligen och det mötet gick enbart bara bra.
Äventyret går givetvis också bara vidare.
En riktigt god påsk!