Jerry Leiber - säger det namnet er något? Does it Ring a Bell? som man brukar uttrycka det på engelska.
Tja, kanske och hoppas det, i alla fall. Han var en av de allra profilstarkaste och för rock’n’roll-musiken viktigaste sångtextförfattarna någonsin. Och häromdagen försvann han för gott, stämplade ut och hade skrivit färdigt. 78 år blev han. Död på grund av hjärtfel.
Tillsammans med sin kompis och kollega Mike Stoller skjutsade Jerry Leiber ut sång efter sång och hit efter hit, allra främst under 1950-talet. Legenden Ray Charles (som jag för övrigt har sett uppträda en gång på en golfbana i närheten av Skellefteå; det ni - Beat That if You Can!) beskrev duon så här en gång (och nu - engelsk läsövning):
"They were those Bad White Boys who Wrote The Blackest Songs This Side of the Mississippi. I Loved What They Did!"
Jerry Leiber kom från Baltimore, Mike Stoller från New York. De träffades 1950; två judiska grabbar som bägge två var fascinerade av musik och som snabbt upptäckte att de kunde skriva låtar tillsammans så - då gjorde de det.
Nära hundra av dem placerade sig på Top 100-listan i Amerika. Ett mycket stort antal som nummer 1. Vi kan ju lista bara ett smärre urval:
Hound Dog med Elvis Presley (men allra först med "Big Mama" Thornton), Stand By Me och Spanish Harlem med Ben E. King och sedan med hur många som helst till, som John Lennon, Mickey Gilley, med flera, Kansas City med Wilbert Harrison, Little Richard och många flera, King Creole, Jailhouse Rock, Loving You, Santa Claus is Back in Town, She’s Not You, Just tell Her Jim said Hello, Don’t, Bossa Nova Baby, Love Me, Treat Me Nice och (You’re So Square) Baby I Don’t Care med Elvis Presley + Yakety Yak, Young Blood, Searchin’, Poison Ivy, Little Egypt, One Kiss Led to Another, Love Potion # 9, Along Came Jones, I’m A Hog For You Baby, Charlie Brown och Down in Mexico med The Coasters, There Goes my Baby och On Broadway med The Drifters, Is That All There is med Peggy Lee och The Reverend Mr. Black för Johnny Cash och The Kingston Trio.
Förresten. Det hade inte alls existerat någon rockhistoria så som vi känner den, om det inte hade varit för insatserna från Jerry Leiber och Mike Stoller. Så är det ju.
I SKRIVANDE STUND är det lite oklart hur läget är för arabvärldens kanske mest oberäknelige ledare och den man som den amerikanske presidenten Ronald Reagan vid ett tillfälle kallade för "Mellanösterns galna hund" -
Libyens Muammar Gaddafi.
Efter 42 år vid makten verkar det nu som om det är slutgiltigt kört för honom. Man kan bara innerligt hoppas på det.
OCH SÅ KLAGAR den mordiske norrmannen på den isolering han befinner sig i och tycker att den är "sadistisk", men då anser exempelvis jag att han har förverkat all rätt att klaga på någonting alls och ber bara stillsamt att få påminna om ett namn ur den amerikanska kriminalhistorien: den så kallade "fågelmannen på Alcatraz", Robert Stroud.
Han satt isolerad i 46 år, mellan 1916 och 1962, (men i fängelse i 53 år), först på Leavenworth och därefter på Alcatrazfängelset. För två mord, varav ett av dem begicks inne i fängelset.
NOTERAR TILL SIST ännu ett frånfälle: den 85-årige förre vd:n för det som då hette NJA och nu heter SSAB, John Olof Edström.
Visionären bakom Stålverk 80, som aldrig förverkligades, var en väldigt vänlig vd-man som varje nyårsafton vid tolvslaget personligen kom ut till den personal som jobbade på järnverket och hade med sig kaffe, fika och cigaretter (ja, så var det faktiskt då).
Jag var själv med om det, eftersom jag jobbade på NJA då. Kanske var det lite patriarkaliskt, men likafullt uppskattat.
OCH NU TAR den här onsdagskolumnen ett litet smärre uppehåll, på bara några få sensommarveckor. Men är sedan tillbaka igen. Innan ni ens hunnit drabbas av någon svårare abstinens.
KATTÄLSKLINGEN MALIN hälsar, liksom även undertecknad gör. HEJ PÅ EN STUND!
Äventyret fortsätter ändå.
Förstås.