HAN VAR DEN siste överlevande av den kvartett som spelade i Det vilda gänget och även den som kreerade rollen som den sadistiske sergeanten Fatso, som slog Frank Sinatra sönder och samman i Härifrån till evigheten. Samt att han även spöades upp av den enarmade krigsveteranen Spencer Tracy, i En man steg av tåget.
Men den Oscar som han fick för Bästa manliga huvudroll 1955, fick han för rollen som den timide slaktaren från Bronx, i Delbert Manns gripande och vemodiga film Marty.
Han klarade alltså verkligen av lite av varje, denne en av de allra mest älskade och effektive av amerikanska karaktärsskådespelare som ursprungligen hette Ermes Effron Borgnino (han var av italienskt ursprung) och föddes den 24 januari 1917 och som dog för lite drygt en vecka sedan, 8/7, i den respektingivande åldern av 95 år.
Fast då hade han för väldigt länge sedan bytt namn till Ernest Borgnine och det var under det namnet som han också var välkänd.
Det måste sägas att åtminstone i sin ungdom hade Borgnine ett utseende som endast en mor (förslagsvis hans egen) bara med stor tveksamhet kunde förälska sig i.
Brett ansikte, brett mellan framtänderna också, tätt mellan ögonen. Han var som född till att spela skurk i westerns eller kriminalfilmer och det var även just det han gjorde, väldigt minnesvärt och arketypiskt, från början av 1950-talet och ett drygt decennium framåt. Med ytterligt få undantag, som bland annat just Marty då.
Naturligtvis var Ernie Borgnine i det privata en både älskvärd och sympatisk man, men det var när han särade på läpparna så att luckorna mellan tänderna skymtade och lät det psykopatiska vansinnet börja spela i de tungt hängande ögonen, som man kände igen honom. Inte många dammade till honom någonstans alls då.
Jag minns honom extra bra i Nicholas Rays feministiska western Johnny Guitar, från 1954, där han osentimentalt hugger en kniv i ryggen på den lungsotshostande Royal Dano och säger:
- En del människor vägrar helt enkelt att lyssna, när man har något att säga till dem.
Han hade (definitivt) ganska stora likheter med en mänsklig padda och spelade Kirk Douglas pappa i Richard Fleischers Vikingarna (1958), Anthony Franciosas slusk till pappa i Ranald McDougalls Go Naked In the World (1960), som förorsakar Gina Lollobrigidas självmord samt var distinkt oförglömlig i skurkroller i westernfilmer som Robert Aldrichs Vera Cruz (1954), Delmer Daves Jubal (1956) samt i samme regissörs The Badlanders (1958), där han var avskyvärt ondskefull mot Alan Ladd.
1967 var han med i Aldrichs pardonlösa krigsfilm Tolv fördömda män, mot ruffiga ess som Lee Marvin, Charles Bronson och Telly Savalas, men inte i någon av de fördömdas roller. I stället spelade han en general. Och 1969 gjorde han en av de filmer som han för evigt kommer att förknippas med.
Borgnine spelade Dutch i Sam Peckinpahs episka och mycket våldsamma western Det vilda gänget (The Wild Bunch), som skildrade ett gäng outlaws sista strid - både mot lagen och mot det nya 1900-talets moderniteter som de helt enkelt inte förstår.
När de fyra männen; förutom Borgnine även William Holden, Warren Oates och Ben Johnson, i slutet bestämmer sig för att sätta allt på ett kort och vandrar i väg mot sitt förutbestämda öde så gör det detta med de enkla orden:
- Come On - Let’s Go.
Sedan är det färdigsnackat och det är bara att möta sitt öde som i fortsättningen gäller.
Borgnine fortsatte att medverka i filmer och TV-serier även mycket högt upp i ålderskategorin och här bör hans taxichaffis i det övergivna New York i John Carpenters Flykten från New York (1981) och hans Emmy-nominerade uppgift som gammal patient i Cityakuten särskilt nämnnas.
Borgnine var gíft ett antal gånger, men han vägrade konsekvent att någonsin offentligt prata om sitt endast drygt månadslånga äktenskap 1964 med musicalstjärnan Ethel Merman.
Och nu har filmindustrin och världen blivit mycket fattigare, när den karaktär som hette Ernest Borgnine har lämnat den. R.I.P.
Till Sveriges Television sänder jag önskemålet om några fina gamla klassiker med Ernie, för att hedra en hårding.
KATTEN MALIN PARKERAR sig där solen lyser och bara njuter. Oreserverat.
Och Äventyret - det bara fortsätter.