Roffes hörna: Vakna med värdighet

Först att jag då alls kan få upp ögonen. När den detaljen är etablerad, så gäller det att se om jag vet var jag har vaknat. OK - oftast är det ju då hemma. Jag känner igen mig, allt är lugnt. Välbekant. Därefter handlar det om att kolla upp olika saker. Klockan, check. Mobilen, check. Benprotesen, check. Allt är, vanligtvis, där det ska vara. Sedan kollar jag också, för säkerhets skull, att allt fungerar kroppsligen. Det vänstra benet + den högra stumpen. Jag sträcker på dem och likaså på armarna. Kan jag resa på mig? Prata? Ja, hittills har jag (oftast...) kunnat det. I det här läget brukar jag släppa upp rullgardinen och kolla hur läget är utomhus också. Därefter sticker jag i väggkontakten till radion. Först nu (och då har det gått kanske fem-sex minuter sedan uppvaknandet och klockan är väl omkring 06.30) vet jag på allvar att jag fortfarande är med i matchen och befinner mig bland de levande. Jag är i alla fall tämligen rätt säker på det. Radion är alltid inställd på P 3 och vid den här tiden börjar Morgonpasset där. Med programledartrion Hanna Hellqvist, Kodjo Akolor och Moa Svahn (som ersätter den barnlediga Martina Thun). Och det är faktiskt alltid och alldeles lika bra. Uppenbarligen är inte det heller en helt originell åsikt från undertecknad, eftersom Morgonpasset har omkring en halv miljon lyssnare, som gillar att lyssna till vilt vitalt smågnabbande på morgonen, bra musik, faktiskt väldigt bra, ovanligt informativa och till och med spännande intervjuer med mycket kända samt kanske inte fullt så väldigt kända gäster, med väldigt mycket mera. Eftersom jag inte på allvar har stigit upp vid 06.30-tiden sedan jag lärde mig att försvara mig själv (eller vid väldigt extrema omständigheter) så har jag, sedan jag väl fastställt att jag lever den här dagen också, fallit tillbaka i sängen och ligger och lyssnar på det här. Samt att jag har fallit tillbaka i ett lätt halvsovande tillstånd också. Så där snooze-skönt, ni vet. Väldigt fint och bra. Visst är det ju så att jag i väldigt liten grad tillhör programmet Morgonpassets målgrupp. Det är snart bara 144 år kvar till jag fyller 200 och med det i minnet så ska jag ju knappast alls ha
P 3 inställd på morgonradion. Och ännu mindre lyssna på kanalen i fråga. Alls. Hanna Hellqvist, som också är kåsör i DN, har ett suveränt bett i repliken och kan vara mycket verbalt piskrappsnärtig och rolig. På värmländska eller inte. Kodjo Akolor kan, som det låter, härma vilken känd dialekt (svensk eller i många fall även utländsk) som helst och kan vara så hjälplöst hysteriskt rolig att jag har kommit på mig själv att skratta högt och därmed vakna på allvar. Moa Svahn har tagit på sig Martina Thuns roll som ordningsman och magister, men kan mycket väl falla in i den lekfullt (o)organiserade prata-i-munnen-på-varandra-verksamheten även hon. Samt ändå klara av att avbryta och hastigt, kanske till och med mödosamt?, ställa allt till rätta. När en nano-sekund återstår till nyheterna. Morgonpasset pågår från 06.30 till 10.00 måndag-fredag. Det är den mest kvalificerade och rent ut sagt förtjusande underhållning i etermedia som existerar för närvarande. Det känns som ett omfamnande privilegium från goda vänner att få vakna med Hanna, Kodjo och Moa (och jag saknar Martina!) och det här är ett program som jag ytterst ogärna missar. Och vilken enorm feeling det verkligen skulle vara att få vara gäst där! Jag sätter mig på sängkanten vid 09.30 (jag har sagt till om att det måste röra sig om dödsfall eller minst inbördeskrig om någon ska ringa före 10.00!), kliver in i protesen och sätter i gång på allvar. Men det finns ju radio i andra rum också. Katten Malin är ofta med och lyssnar. Liggande på min arm eller bröstkorg. Och Äventyret fortsätter. Och nu vet ni hur det vanligtsvis startar också.

Roffes hörna: Vakna med värdighet

Varje morgon när jag vaknar och slår upp mina mörkbruna har jag en viss ritual som jag följer.