JO, FÖRRESTEN OCH apropå ingenting alls, så vill jag bara spontant utbrista i ett från hjärtat helhetsmässigt avlossat:
EN GOD JUL & ETT GOTT NYTT ÅR!
Här i Norrbottens kustlandskap är det kallt och det spås ska bli bara ännu kallare (märkligt nog så brukar den sortens meteorologiska spådomar ständigt slå in).
Då är det bara att klä sig ordentligt om man ska ut och i övrigt stanna kvar inomhus. Samt sända upp stillsamma böner om att inget strömavbrott må inträffa.
Hemma hos mig är det alldeles lagom pyntat, av Katherine och Frida som ryckte in och fixade den detaljen samt av bara farten bytte gardiner också, för en stund sedan. Det är hur julfint som allra helst. Till och med en gran, avkapad uppe i Överkalix, står (just för tillfället omkullfallen, men detta ska åtgärdas) och ser representativ ut intill rullstolsrampen.
Julgransslingan brukar ju i allmänhet orka med att lysa i enbart en jul. Därefter lägger den av. Jag har ännu inte kollat hur det står till med den saken denna jul.
MEN VISST HAR det här gått osannolikt fort? Det var ju nyss som det var midsommarafton, vill jag minnas. Men det är som det är med de här sakerna, numera. Sedan man passerat 40 och ännu mera när man passerat 50. Man hinner inte med och ligger alltid efter, känns det obevekligen som. Det är måndag och så är det fredag. Det som kommer emellan tappar man bort. Det går så jävla fort!
Detta kan vara värt att reflektera över, när man ska till att öka på matchvikten på julafton.
Här blir det tjuvstart på mat-julen i morgon kväll, när det som vanligt vankas deliciös lutfisk. Jaja, men: det gör det. Det här är dock mat för vuxet folk och ingenting för småbarn. Det tar tid att lära sig att tycka om det, men sedan är man fast. Hjälplöst.
SJÄLV BLEV JAG lutfiskätare i tonåren och därefter, gradvis, en konässör. Kokt eller tillagad i ugnen, med mycket vit Bechamelsås, kokt potatis, vit- och svartpeppar, skirat smör samt lånat från Norge - det land min morfar (som jag aldrig hade den äran att träffa) kom från; men han rymde till sjöss när han var tolv år gammal och återvände därefter aldrig, förutom några kortfattade besök - knaperstekt bacon och gröna ärter.
Julmust eller julöl att skölja ner med. Möjligen en väldigt liten snaps också. För ett antal år sedan mer eller mindre lurade jag de bästa tjejerna som finns att äta lutfisk. Vilket de aldrig tidigare hade gjort. Det blev uppenbarligen kärlek vid första tuggan. De smällde i sig två kilo lutfisk snabbare än man kan säga "akta er för jultomten!" och försäkrade att de sällan hade svalt ner något godare.
Sedan dess utbryter denna ritual dagen före julafton. Det föreligger alltså betryggande gott hopp även angående de kulinariska jultraditionerna.
Fast när vi når fram till de inlagda grisfötterna...jag vet då inte riktigt hur vi ska göra med dem.
Jag växte delvis upp med en morbror som hette Sigurd och han fullkomligen älskade dessa grisfötter (liksom han även gjorde när det gällde fettränderna på julskinkan; för att inte rent ut sagt säga och inkludera även själva svålen, nåja, han hängde ändå med till han fyllde 90 och hans sista hörbara ord i denna världen var "mamma", så han mådde tydligen bara bra av det) och frossade på dem så att flottet rann.
Jag har inte ätit dem sedan tonåren. Och enligt nya julmat-rön så har de även föga status på julborden numera (eftersom de ju faktiskt ser ut som, just, grisfötter).
Men annars så: jag älskar, krampaktigt, kalv- och press-sylta, leverpastej, hur många sillsorter som helst, dopp i grytan med vörtlimpa och tunnbröd, Janssons, köttbullar, risgrynsgröt, rå julkorv som ska sjudas och diverse annat. Men bryr mig föga om prinskorv och revbensspjäll. Man får ju begränsa sig någonstans.
JAG HOPPAS ATT katten Malin också kopplar att det är en speciell tid på året just nu. Hon springer omkring, ligger och spinner belåtet samt är innehavare av samma upphöjda lugn som alltid.
Hon förstår säkert också att Äventyret går vidare.
Även efter jul.