LENA NYMAN VAR född den 23 maj 1944.
Jag är född den 23 maj 1954.
Exakt tio år emellan. En tillfällighet. Det råkade bara bli så. Jag träffade aldrig den stora lilla skådespelerskan och nu är hon borta. Men på 60-talet och säkert en bit av 70-talet också var jag rätt mycket distans-förälskad i och förvirrat tänd på henne - det var ju uppenbart upphetsande intressant att se henne HELT NAKEN i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul (och därefter blå), från 1967 och 1968, som jag och klasskompisen Bo-Lennart beslutsamt bordade bussen till Boden för att se eftersom de filmerna kom tidigare dit än till Luleå.
Man får ju göra vissa offer för att hänga med och bilda sig. Även som tretton-fjortonåring. Helt klart.
Det var för de här filmrollerna som Lena Nyman fick den elakt elitistiska "recensionen" "hon har en ointelligent kropp" av Akademiledamoten och författaren Artur Lundkvist, vars självbiografi Självporträtt av en drömmare med öppna ögon jag nyligen hade läst då och förstått åtminstone en del av. Men det han skrev om Lena Nyman ansåg jag var bara jävligt av honom och nu läser jag i minnesorden kring henne att hon aldrig kom över det omdömet och att det satt kvar som en tagg i henne. För alltid.
NYFIKEN-FILMERNA HADE ju också en klart politisk dimension, som vi inte alls brydde oss om på den tiden. Då var det bara Lena Nymans kropp och det som hon och Börje Ahlstedt höll på med som gällde.
Redan tidigare; 1964 och med Vilgot Sjöman som regissör även då, hade Lena Nyman varit med i 491, efter Lars Görlings roman. Den var VÄLDIGT MYCKET barnförbjuden och till och med totalförbjuden av filmcensuren ett tag, på grund av könsumgänge mellan Lena och en schäferhund, som förekom och sedan fick klippas bort.
491 dröjde det åtskilliga år innan jag kunde se. Fortfarande är jag nästan säker på att den aldrig (i alla fall mycket sparsamt) har visats i tv. Men någonting av allt det hon var med i tycker jag ju att tv bör visa nu; det finns ju både fantastiska teaterpjäser och dito filmer. I mängder. Det var (och är) ju inte många som hade den bredden och kompetensen att ett och samma år (1976) medverka både i Bergmans Höstsonaten och Hasse & Tages Picassos äventyr.
HENNES SISTA FILM gjordes 2006 och hette Att göra en pudel, regisserad av Anette Winblad von Walter från Luleå, som blev ledsen över min negativa recension av den. Fast Lena Nyman var bra.
De sista åren bodde hon på Stockholms sjukhem och isolerade sig medvetet. Hon hade rökt som en större industriskorsten och skaffat sig lungsjukdomen KOL, samt även drabbats av nervsjukdomen Guillian-Barrés syndrom, med försämrad känsel i kroppen som följd.
Några år på 70-talet var hon gift med trubaduren Rune Andersson, som hon också gjorde några fina LP-skivor med visor med. När hon lämnade honom bröt han enligt uppgift fullständigt samman. Hon höll sig därefter till hundar som sällskap.
Jag hade väldigt gärna träffat henne för en längre intervju. Det blev bara aldrig av. Och OK då: jag var nog fortfarande rätt så förtjust i Lena Nyman. Hej då och R.I.P.
MELODIFESTIVALENS INLEDNING I Luleå tvingades jag outsourca mig själv från på grund av stämbandstrubbel + tappad röst. Det skulle ju onekligen bara se rätt udda ut om jag skulle intervjua Dilba och Pernilla Andersson via färdigskrivna papperslappar.
Kollegan Vanessa Cicero tog över och genomförde de uppdragen med den äran.
OCH MISSA NU inte sista delen av Sherlock, i SVT 1 på söndag. Något visuellt mera intensivt och spännande vet jag inte när det visades. SE!
KATTGUMMAN MALIN SMYGER omkring och undersöker nyfiket saker och ting. En katt tvekar ju aldrig. För någonting alls. Som vi människor ofta gör.
Men Äventyret fortsätter. Ju. Och ständigt.