JAG SER INGEN som helst anledning att vara som "alla andra" (eller i varje fall det möjliga stora flertalet).
Och därför tycker jag att det är helt OK att ta ledigt några veckor just precis nu, i slutet av augusti (när surströmmingsdoften lägger sig över nejden ...) och i början av september, i stället för att vara förutsägbar och ta ledigt i juni och juli.
För övrigt jobbar jag "bara" halvtid numera och då är man ju ändå rätt mycket ledig så ... allt jämnar ju ut sig. Till alla närvarandes allmänna belåtenhet.
SÅ DENNA ONSDAGSKRÖNIKA tar då också time out i några veckors tid (närmare bestämt fyra stycken, för att vara exakt) och själv kommer jag endast att göra avbrott i ledigheten för att se någon enstaka film och kanske även för att rapportera om någon ny bok.
Radioveteranen Bertil Perrolf, död sedan många år, hörde till dem som aldrig tog semester. Han hade inte ro i kroppen för att göra det. Och det respekterades. Så han uppnådde en för alla parter lämplig lösning med radioledningen och alla var lyckliga och glada då också. Men det är klart: man hade ju större svängrum och förståelse för den enskilde individen och individualismen då för tiden, än nu för tiden. Men det gick ju, faktiskt, ändå riktigt bra.
APROPÅ NÄSTAN ALLTING: gamla elaka Dallas startade ju i veckan igen, i TV 4, med splitter nya avsnitt men med originalskådespelarna i de emblematiska centralrollerna som J.R. Ewing, Bobby Ewing samt J.R:s förra fru, Sue Ellen.
Och naturligtvis kommer det att handla om spelet om oljan i The Lone Star State of Texas, om diverse ränksmidande dubbelspel, om intriger, och om jävelskap och massor av smaskiga elakheter och kanske kommer till och med J.R:s (Larry Hagman) hånfulla ansikte att dominera slutbilden i varje avsnitt. Exakt som förr i världen.
Det blir kult och det blir kul. Självaste Ingmar Bergman gillade ju också Dallas.
ANNAT SOM UPPENBARAR sig i olika TV-kanaler är ju mindre kul: Expedition Robinson och Fångarna på fortet, exempelvis.
Puerilt barnslig tv av den obehärskat mest outhärdliga sorten. Tur då att det finns dvd-filmer. För det är ju på dvd som de allra mest sevärda filmerna kommer numera. Biorepertoaren i Luleå verkar distanserat ihopkomponerad av någon med intresse av att sälja så mycket av cola och popcorn som möjligt och med föga av autentiskt filmintresse.
Sommaren har ju bara gjort enstaka kortfattade gästspel här uppe i år, utom den allra senaste tiden då det har varit oavbrutet bra väder. Och vem vet: kanske en britt- eller indiansommar står för dörren?.
Men radioprogrammet Sommar har sänts varje dag i P 1 och avslutades i söndags, med den begåvade och personlige komikern Henrik Dorsins hysteriskt hörvärda insats.
Bland det allra bästa i hela sommarens omgång. Nästan all musik ombesörjdes live i studion av Dorsin själv och hans kompisar. Dorsin kom ut som dragspels-fan och gav sig ettrigt på Wiggen, ett antal gånger. Och så ändrade han sin egen gamla hit Det är bögarnas fel till Det är krögarnas fel och härmade kärleksfullt sin ständigt gormande gamle polske farfar ("skrika? jak? jak är ju alltid tystad som den musen!").
Ett program så bra som detta kan alltid kompensera all dynga som lassas över och in i oss. Tack så mycket för det!
SÅJA, VI SÄGER väl så och vi ses då om några veckor, på det här utrymmet.
Nu ska jag bara läsa böcker & tidningar, se på TV & dvd-filmer, lyssna på radio & cd-skivor, träffa goda kamrater & galanta damer, äta den godaste maten & och dricka den godaste spriten & ölen samt bara ha det så bra som bara möjligt. Precis som vanligt, alltså. Status quo = inga förändringar.
OCH KATTEN MALIN gäspar och instämmer. I absolut allting som här har sagts och påståtts.
Äventyret går ju ändå definitivt bara vidare.