Roffes hörna: Sommarens Soundtrack

Norrbottens län2012-06-20 06:00

Sska vi säga så då?

Att det faktiskt är sommar just nu, då? Tja, det har ju varken (åtminstone i skrivande stund, i måndags kväll) regnat eller snöat på några dagar nu (åtminstone sedan i lördags kväll, i Luleå) så risken är väl rätt stor att det är dags för sommaren nu. Då.

Och just då är det ju både kul och passande att ramla baklänges ner i en sommarfåtölj på verandan utomhus och arbeta sig in i The Summer Mood via genreriktig sommarmusik. Som dessa rekommendationer: ett riktigt soundtrack till sommaren!

Summertime. Miles Davis.

Ingen sommar utan den. Den liksom utlöser och befriar hela sommaren och man tycker sig mycket handfast förflyttad till den kvalmiga amerikanska södern, med doften av magnolior och smaken av iskall mint julep.

Miles trumpet guidar oss tankfullt in i sommaren. Och där blir vi därefter kvar.

Summer wind. Frank Sinatra.

En svalkande sommarfläkt skänker alltid lindring om det blir alltför jävla hett. The Chairman Of the Board tar upp en Zippo-tändare ur den midnattsblåa kavajen och snärtar eld på en Chesterfield utan filter (aldrig någon annan sort, ALDRIG). Det här är musik för manschettknappar och cocktailshakers, beredda att fixa till något med Grey Goose vodka som bas. Och Frankie tiltar tillbaka sin Homburg och sjunger - mera avspänt än någonsin.

Summer in the city. Lovin’ Spoonful.

John Sebastian är av många ihågkommen som den mest påtände killen på Woodstock-festivalen, men den här högtryckskokande och asfaltsjudande sommar i New York-singeln gjorde han några år tidigare, med sin grupp Lovin’ Spoonful. Några minuter av omistlig storstadsromantik: Hot Town, Summer In The City. Som samme Sebastian sade på Woodstock: I Mean Wow...What I Mean Is...Wow...

Solen i ögonen. Lars Winnerbäck.

Vår man Winnerbäck kan även han konsten att sy ihop en svensk sommareloge. Solen i ögonen och spilld mjölk överallt - kan det alls sägas ljuvligare och mera självklart. Från den tiden när Lasse did rule. Men med ett gäng låtar gör han ju det fortfarande.

V-A-C-A-T-I-O-N (It’s Summertime!). Connie Francis.

Connie Francis var megastor i början av 60-talet med låtar som Stupid Cupid och Lipstick On Your Collar, men denna ska inte heller föraktas: för nu f-n är det semester och sommarlov och vi ska ha kul. HELA TIDEN! Sommaren bara exploderar och isglassen smälter och allt är bara ännu ännu mycket bättre än förra sommaren och mycket nära bäst.

Gott-gotti-gott-gott, om man säger.

I get around. Beach Boys.

Brian Wilson surfade aldrig. Nä, nä. Men han lät transportera in en stor låda med sand från den kaliforniska stranden och stack ner sina bara fötter i den, för att få inspiration till att skriva ännu flera odödliga sommarlåtar till sin lika odödliga grupp Beach Boys. Det här en av de mest oförglömliga. Men det går lika bra med Surfin´ USA, Little Honda, Sloop John B eller California Girls. Egentligen.

En vind över vindens ängar. Mats Paulsson och Håkan Hellström.

Ett sant magiskt möte mellan en gammal sommarmästare och hans yngre, mycket vördnadsfulle adept. Äkta kärlek till en särskild melodi. Uppriktigt manifesterad.

Take me home, country road. John Denver.

Att alltid kunna återvända hem. Från var som helst. Vad man än har gjort och haft för sig. Det är alltid helt OK, meddelar John Denver och tar sig själv hem till West Virginia eller Wyoming. I närheten och inom synhåll av Blue Ridge Mountain. Allt är förlåtet. Allt är underbart. Tack. För allt.

Green river. Creedence Clearwater Revival.

Få har återskapat stämningar från den amerikanska södern lika bra som denna grupp från Kalifornien, som vissa år spelade in tre-fyra LP:s. Man riktigt hör hur det växer och sjuder av frodighet nere vid den breda Green River.

Mississippi (You’re on my mind). Jesse Winchester.

Man får ofelbart gåshud när man lyssnar till hur längtans- och kärleksfullt som den i exil i Canada, på grund av värnpliktsvägran under Vietnamkriget, befinnande sig Jesse Winchester skildrar sin hemstat Mississippi. Äkta kärlek.

Sunny afternoon. The Kinks.

Bitterljuv kärlek till ett arbetarklassområde i London, skildrat av Ray Daviesi den engelska gruppen The Kinks. Ett stort ögonblick i rockhistorien.

KATTEN MALIN BARA fnyser åt sånt här. Hon lyssnar på vad det än kan vara. För äventyret fortsätter. Rakt genom sommaren.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!