FÖRSTA ADVENT NÄRMAR sig med rent alarmerande hastighet och den snö som föll nyss ligger kvar och lär nog bli kvarliggande. Åtminstone vad mig beträffar. För är det något som jag numera är totalt diskvalificerad från och helt och hållet outsourcar så - är det snöskottning. Jag kan ju inte heller direkt påstå att jag drabbats av alltför hård abstinens. Mina snöskottardagar har varit många, hårdföra, plågsamma, dryga och bara alltför segt omfattande. Men att stå som ett enbent stolpskott och försöka göra sig av med den snö som man eventuellt fått upp på spaden - det skulle nog vara en större visuell underhållning för omgivningen än för mig själv. Men det kan ju betraktas som rätt märkligt, att Luleå kommun på intet sätt tycker sig behöva inkludera någon som helst snöskottningshjälp, för sina funktionshindrade skattebetalare...? Tur då att ett antal strävsamma yngre tonåringar har gjort det till en vana att banka på hos mig och anmäla sig som skottningsvilliga. De har hjälpt mig genom de senaste vintrarna och tycks göra det även genom den vinter som nu pågår. För mycket rimliga arvoderingar dessutom - man får ju absolut lov att tacka! I MORGON SKA årets julklapp offentliggöras. Det tycks som en lågoddsare att det kan råka röra sig om en kaffemaskin av något slag. Men jag tar för givet att alla som villigt lät sig luras att inhandla förra årets julklapp, den fakirmässiga spikmattan, regelbundet använder den? Liksom de som för länge sedan (80-talet, nån gång) satsade på eller fick den famösa bakmaskinen med jämna intervaller sätter en deg i den (den lär stå så ordentligt väl gömd; i de fall den ännu finns kvar, att detta nog inte görs vilket är synd; för brödet som fixades i dem lär ha varit mycket godkänt). ANGÅENDE DEN KUNSKAP vi kanske inte riktigt visste att vi behövde, är det bekant att så pass många som en av fem svenskar anser att toaletten på jobbet kan undvika att helt besökas? Väldigt många, bortåt en av tjugo, väntar med besöket till de kommer hem. Men denna taktik kan ju faktiskt gå rent åt h-e, eftersom urinvägsinfektioner och inkontinens kan bli det bistra resultatet av de inhiberade toalettbesöken. De inställda toalettbesöken på arbetsplatserna ska bero på att folk är rädda för att bli smittade med något. Lite oklart dock med vad. OCH FÅR FOLKHÄLSOINSTITUTET som de vill i sin evigt pågående kamp mot nikotinslavarna, så ska tobaksskatten höjas med kraftfulla fem procent årligen, personer under 18 år ska förbjudas att röka och så ska det införas totalt marknadsförings- och exponeringsförbud för tobak. Varorna ska alltså inte få synas. Alls. Förresten: är det någon som på fullständigt allvar kan hävda att de inte har fattat att tobaksrökning är farligt och om det vill sig riktigt illa, cancerframkallande? Någon alls, därute? Någon ofattbart enfaldig dumskalle, i så fall. Jag har väldigt svårt att tro det. Jag rökte alldeles ohämmat från det jag var 14 och finalfimpade först när jag var ungefär 35. Inte ett återfall. Jag blev inte heller någon antitobakstaliban. Jag störs inte alls av att folk röker i närheten av mig. Det är bara att röka på (främst östeuropeer och svenska tonårstjejer, tycks det som) och i förlängningen - ihjäl sig. Rör mig vare sig i ryggen eller någon annanstans. Kom bara inte och säg: "jag fattade inte att tobak var farligt". Då uppfattar man i så fall Snövit och de sju dvärgarna som en dokumentär. Också. JAG DROG I mig bortåt två paket per dag av filterlösa (finns sådana alls längre?) John Silver, Lucky Strike, Chesterfield, Camel, Pall Mall och vad de nu hette. Jag tyckte att de tog bättre. Då fick man röka överallt. Inne på affärer, stående i köer, även på sjukhus och vårdcentraler. Och vi pratar om modern tid. 20 år sedan. Och så slutade jag. Tvärt. Gnällig i en vecka. Sedan gick det över. Inga återfall. Mina flimmerhår har för länge sedan återhämtat sig. Allting går. Om man är tjurig. Kom inte och säg något annat. Inte till mig. EN FIN STUND är när katten Malin kommer och stryker sig kärleksfullt mot min kind och sedan spinnande fridfullt draperar sig kring axlarna. Bland annat då är livet som allra bäst. Då känns inte Äventyret (som går vidare, alltid) som särskilt långt borta. Alls.
