I LÖRDAGS DRABBADES SÅ Norden av sin förste självmordsbombare.
Han hade armerat sig själv med olika bomber men fumlade uppenbarligen så att någon av dem detonerade i förväg. Det är ingen vild gissning att den förmodade terroristen (uppvuxen i Tranås och inte 30 år fyllda) var på väg till något betydligt mera folkfyllt ställe. Närbelägna Åhléns varuhus, exempelvis, eller Centralstationen. Ur hans eget perspektiv blev alltså vår förste självmordsbombares inledande (och enda) framträdande rätt avslaget. Endast han själv solo-briserade.
Men terrorister har vi ju dock kunnat uppvisa här långt tidigare, innan denne märklige nutida exponent.
FÖR ÄVEN OM det bär mig personligen emot att beteckna honom som en sådan, så var det som terrorist Anton Nilson beskrevs; efter att han och Algot Rosvall år 1908 hade apterat sprängmedel på strejkbrytarfartyget Amalthea, i akt och mening att sänka detsamma.
En man dog och Anton Nilson dömdes till döden. Dödsstraffet avskaffades och Anton Nilson satt tio år i isoleringscell i stället.
Långt, långt senare (när Anton Nilson hade blivit 98 år; han var 101 när han dog) kom han till Luleå och höll föredrag på Lillan. Då träffade jag honom och imponerades av hans både fysiska och psykiska vitalitet och verbala slagfärdighet.
I FÖRRA VECKAN hade jag en upplevelse på Norrbottensteaterns scen 3, av den mera stillsamt gedigna och helhetsmässigt imponerande sorten.
Det var när den 76-årige Staffan Westerberg satt i en fåtölj (som han då och då studs-erupterade upp från) och läste ur sin självbiografiska bok Elvaåringen (Black Island Books).
Helt och hållet och mycket ömsint och insiktsfullt. Hela tiden självklart ur det perspektiv och berättarvinkel, som en gång var den elvaårige (samt i varierande andra åldrar) disponentsonen Staffans. Det var stort, i det lilla. Och oförglömligt.
NYA TIDNINGAR KOMMER det ju hela tiden och en av de bättre är Vi Biografi, en sorts avläggare till gamla förträffliga och hedervärda Vi (och så finns det ju Vi Läser också).
Vi Biografi har nyss kommit med sitt andra nummer. Och varje text där är läsvärd. Jag läser allt. I ett svep. Och startar med den där Stina Jofs har intervjuat Gunnar Falk om hans i fjol avlidna mamma, författaren Kerstin Thorvall.
Hon var ju inte riktigt som de flesta andra mammor. Han berättar om hur han som tioåring blev ivägskickad på en två veckors sinnesundersökning (han hade ritat "konstiga teckningar") och senare fick han som tonåring fungera som ett slags lektör, för de självbiografiska sexscenerna i hennes på 70-talet skandalomsusade roman Det mest förbjudna.
Kerstin Thorvall, gränslöst självupptagen och totalt egocentrisk, bedöms till sist så här av sonen Gunnar:
- Jag är 54 år, jag vill inte vara den person hon gjorde mig till i sina böcker eller i verkliga livet.
Och plötsligt dyker ett gammalt obehagligt minne upp, från någon oväntad hjärnstation. Jag är sedan 30 år tillbaka lektör för Bibliotekstjänst och hade i den professionen fått en bok till bedömning, skriven av Kerstin Thorvall. Kanske 20 år sedan, minns inte längre titeln - kanske Svart resa?
Jag gav ett negativt omdöme. Sorterade ut den ur medvetandet. Läste andra böcker. Livet gick vidare. En dag fladdrade det ner ett brev i lådan. Från Kerstin Thorvall.
Jag hade förstört hela hennes liv. Ville jag möjligen hennes snara död? Biblioteken hade inte köpt nästan något exemplar efter mitt hårda omdöme. Dog hon nu så var det enbart mitt fel. Hon ville ha ett nytt omdöme. Som det allra minsta!
Det fick hon. Inte mindre negativt det. Det hela var så obehagligt att jag förträngde alltsammans. Tills nu, då.
DEN SVARTA LUSSE-KATTEN Malin ska snart få på sig sin röda julrosett, så att hon blir om möjligt ännu finare och prydligare än vanligt. Den allra bästa och trognaste av kamrater.
Kylan smäller i väggarna men det ger Äventyret fullständigt fasiken i. Det bara fortsätter. Helt och hållet obesvärat. Som det ska vara.