HELGENS MEST OMFATTANDE händelser för mig personligen hade att göra med Blues (majoriteten) och en av ett halvt glas olycksalig champagne fullständigt uppsprucken mage (en näve Dimetikon-tabletter samt ett utvidgat antal påsar Samarin fixade till sist detta problem men - verkligen aldrig och never again!) men mitt i alltihopa fanns det även tid att slå i sig den nödvändigaste läsningen just nu. Som förstås är Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken av trion Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer (Lind & Co), ett lätt vattentrampande men ändå inte alls ointressant reportage/porträtt/intervjubok. HOVET HAR JU alldeles gått i halvdesperat spinn inför de av våra vanligaste kvällstidningar förmedlade uppgifterna ur boken (fast det är ju faktiskt bara några få kapitel som handlar om "sånt") och självaste underdånigaste riks- och rojalistfjanten Herman Lindqvist pressade väl antagligen teatraliskt samman sina händer och började beskäftigt yla om "dyngsprättare". Majestätet själv hade ju tänkt sig en liten informell pressträff ute i skogen, efter årets älgjakt; en sådan som vanligen bara brukar bevakas av de mest knäfallande av kunga-veckobladen, men som nu hade samlat ett 60-tal ivriga representanter från hela Europa. Och så steg Majestätet bara fram och bjöd spontant på ännu en av sina pinsamma, men vid det här laget bara alltför välbekanta, demonstrationer av hur man stoppar foten så långt in i käften som bara möjligt är. HAN HADE INTE läst boken, meddelade han. Bara sett på löpsedlarna att den handlade om "gamla grejer", "inte så trevligt" var det ju förstås, men han hade "talat med både släkten och familjen" och nu var det då dags att "göra som ni i pressen gör, alltså vända blad och gå vidare". Detta var alltså Majestätets egen personliga variant av att göra en pudel. Utan att bry sig om att besvara en enda fråga, utan att alls ha läst boken som alla undrade om, utan att vare sig dementera eller bekräfta något av det som står i den - så stod han helt enkelt och råsvamlade i en kort liten stund. DÅ HADE HAN alltså utfört en personlig Kungspudel. Det här var ju bara ett dundrande pinsamt fiasko och ingenting annat. Majestätets mediestrateger bör ha gjort sig själva helt flintskalliga, när de slet bort de sista hårstråna vid Majestätets obekymrat fritt fram-flödande ordström, utan tillstymmelse till vare sig eftertanke eller styrsel. Men det är ju regel snarare än undantag att det blir på det här viset, när Majestätet uttalar sig offentligt om något (minns bara hans förvirrade redogörelse häromåret angående tillståndet i Bahrein, för att bara ta ett enda exempel). Och det är ju också så att Majestätets främsta gren definitivt inte är läsning (på grund av hans svåra dyslexi) och släkten Bernadottes olika medlemmar har också en lång och stolt tradition av att inte direkt vara de skarpaste knivarna i lådorna. Snälla, okej. Men inte skärpta så att det stör (angående det nuvarande Majestätets tyske morfar, Karl Eduard av Sachsen-Coburg-Gotha, definierade Majestätets farbror Carl Johan Bernadotte honom som varande "lite nazist"; endast ett av en mängd bestickande släktcitat). Majestätet har ju heller inte gjort sig skyldig till några mera särskilda svinaktigheter än vad hans gamla Östermalmskompisar med namn som "Noppe", "Aje", med flera, ständigt haft för vana att syssla med. DET HAR JU alltid gått rykten om att Majestätet druckit för mycket, fått bäras hem upplöst i molekyler, umgåtts med kompisar vars kvinnosyn befunnit sig något till höger om hunnen Attilas (exempelvis han som Magnus Uggla sjöng om i Fula gubbar) och så säger det ju faktiskt en hel del att hans favoritskådespelare är Steven Seagal. Men nu slår dementimaskinen till överallt och Majestätets egen mun har man nogsamt Epoxy-limmat igen. Säkrast så. KATTÄLSKLINGEN MALIN STÅR för sin del över trivialiteter som dessa. Hon nöjer sig i stället med väsentligheter. Som att hårdbevaka mörket utanför. Där Äventyret - alltid - fortsätter.
