BYRÅKRATIN (=IDIOTIN) TYCKS alltså slutgiltigt ha avgått med segern, när det gäller Fritz Olsson-tomten i centrum av Luleå. Och det var väl inte helt oväntat, även om det helt enkelt var nödvändigt att påpeka ett och annat om denna förfulning och metropolisering av city som, till råga på allt annat också kommer att innebära att det blir mörkare och väsentligt mindre med sol på Storgatan men: vem intresserar sig väl för eller kommer ens att känna behov av någon sådan, när vi i stället presenteras med den magnifika gåva till medborgarna som en affärsgalleria och ännu ett
hotell kommer att innebära?
Husrivar-Aron Marklund roterar muntert i sin grav över detta bygge, som han troligtvis hade skänkt sitt stora gillande. Politikerpamparna har här verkligen, i gammal god Aron-stil, kört över och struntat i den lokala folkopinionen, angående det bygge som mycket få önskar sig och som försvaras med mycket fåtaliga och klyschiga argument.
Nu är det grävmaskiner och lastbilar som härjar där och de kommer väl att dominera centrummiljön för en ansenlig tid framåt. Naturligtvis sker det ändå för "medborgarnas bästa". Självklart! Helt!
För så blev det - alltså. Och det är väl säkert inte alltför många som förvånas över detta, för byråkratin (=idiotin) brukar ju ha en tendens att segra i lägen som detta. Vilket dock givetvis ändå inte innebär att man kan sluta upp med att irritera och vara motståndare till den.
Nu undrar jag då vad affärsgallerian och hotellet ska heta? Det har ni säkert många förslag på och dem kan ni gärna mejla till mig. Tills vidare kommer jag ändå att tänka på hotellet som "Hilding’s Place".
EN HEL BOK om hur det sedan gick, för ett stort antal fiktiva filmkaraktärer, och som är såväl osedvanligt rolig men även lika mycket vemodig att läsa, är Vad gör de nu? (Nicotext/Göteborg International Film Festival/Filmkonst 126) där 53 passionerade nördar hemmahörande inom nöjes- och kultur-Sverige ägnar sig åt att befria sina respektive kreativa fantasier och berätta vidare, om vad som egentligen inträffade sedan - med 59 rollfigurer från alla möjliga och omöjliga, ofta rätt perifera filmer.
För erkänn: har inte ni också alltid undrat över vad som hände med den volleyboll som kallades för Wilson och som Tom Hanks hade någon slags suddig relation till år 2000 på den där öde ön som han hamnade på, i filmen Cast Away?
Det har åtminstone jag. Och får nu veta vad poetry slam-kungen Oskar Hanska tror om saken. En av de tre volleybollar som användes i filmen såldes för övrigt på auktion för 18.400 dollar. Bra att veta.
Och Mathilda, den lilla flickan som spelades av Nathalie Portman i filmen Léon (1994), har vandrat vidare på den våldsamma vägen som hennes äldre beskyddare yrkesmördaren (som innan han träffade henne bara brydde sig om sin illa omskötta krukväxt) redan var väl bekant med. Manusförfattaren Martin Davidsson berättar mera.
Det finns anknytning till Norrbotten bland texterna också. Anders Teglund, kulturarbetare, musiker med mera, från Porsön, Luleå, har tagit tag i den namnlösa huvudpersonen i filmen Flickan (2009) och placerat henne (som vuxen) i norrbottnisk miljö. Uppenbart suggestivt och hypnotiserande framställt.
Kristoffer Viita, frilansjournalist inom populärkultursfären och stundtals städslad som krönikör på nöjessidan i denna tidning, har på ett initierat sätt skildrat fortsättningen för en av de amerikanska soldaterna i Apocalypse Now (1979). Vackert vemod där.
Och både Stig Helmer Olsson, Ragnar Vanheden och Travis Bickle (från respektive Sällskapsrese-filmerna, Jönssonligan och Taxi Driver) är numera äldre och fårade män, med framtiden snarare långt bakom än framför sig.
Förträfflig och hetsigt uppiggande läsning, detta. Tvärs och rakt igenom.
HUR DET GÅR för favoritkatten Malin vill jag ju faktiskt inte veta. Bara att hon har det bäst just nu. Och det har hon. Ingenting annat.
För - Äventyret går ju vidare.