JAG SAKNAR REDAN Dennis Hopper. Väldigt mycket. Han hade den speciella lyskraften och förmågan att han kunde göra vilken film som han än medverkade i sevärd. Åtminstone hans scener i dem. Resten kunde vara crap, men Dennis Hopper levererade. Stadigt och alltid. Och ständigt über-cool. Han dog häromdan, av prostatacancer, 74 år gammal. Mot slutet vägde han enligt uppgift bara 45 kilo. Inte mycket att komma till Gud med, om man uttrycker det hela välvilligt. Många brukade, närmast reflexmässigt, referera till Dennis Hopper som "rebell". Det kan man absolut hålla med om att han var. Han var en av dem som i slutet av 60-talet var med och radikalt föryngrade och förändrade det Hollywood, som då led av markanta ålderskrämpor och hade börjat anta en alarmerande likstelhet. Det var genom filmen Easy Rider (1969) som allting förändrades. Hopper, Peter Fonda och Jack Nicholson åkte motorcykel genom USA, rökte på och blev stenade samt till sist nedskjutna av ett par rednecks i en pickup. EASY RIDER BLEV en brakande succé, men Hopper och Fonda blev ovänner och talade inte med varandra under de närmaste 25 åren. Rebell, alltså. Men Dennis Hopper var också en tjurskalle, individualist och under många år även försedd med mycket avancerade alkohol- och drogvanor. Han hade ett drygt decennium av filmer bakom sig före Easy Rider och var bland annat god vän med James Dean, samt hade biroller i två filmer med honom: Ung rebell och Jätten. Ungdomar med problem, maniker, psykopater, skurkar. Jag har verkligen funderat, men inte kommit på en enda film där Dennis Hopper fått spela en något så när normal rollfigur. Och han gjorde över 200 film- och TV-roller. Och det var väl lika bra det. Det var de udda och av samhället utfasade karaktärerna som han gjorde bäst. Och som passade honom bäst. Samt skurkarna. När han medverkade i en westernfilm (From Hell To Texas, 1958) regisserad av Henry Hathaway kom han i bråk med denne och den sadistiske Hathaway hämnades, genom att tvinga Hopper att ta om en scen nästan 50 gånger. Sedan använde han i alla fall den allra första tagningen. Hopper varken glömde eller förlät. Någonsin. Han hann med fem äktenskap också. Ett av dem, med den blonda sångerskan i 60-talsgruppen Mamas and the Papas, Michelle Phillips, sträckte sig endast över åtta dagar. Sedan begärde hon skilsmässa, efter att Hopper hela tiden varit berusad, påtänd och även viftat med samt flitigt avlossat diverse handeldvapen. - Vad kan jag göra för att det ska bli bra igen? undrade den trots allt förkrossade Hopper. - Har du möjligen funderat på självmord? kontrade Michelle Phillips. Iskallt. BLAND ALLA DENNIS Hoppers filmer är det ett antal som skiljer ut sig särskilt mycket från de övriga. Oförglömligheter som Den amerikanske vännen (1977), hans maniske krigsfotograf på uppdrag i Vietnam i Apocalypse Now (1979), den alkoholiserade busschauffören i Out Of the Blue (1980), den lika alkoholiserade före detta basketstjärnan i Hoosiers (1981 - här Oscarnominerades han) samt excentrikern som har en modelldocka som älskarinna, i River’s Edge (1981). Och ingen som har sett David Lynchs Blue Velvet (1986) kan någonsin glömma Hoppers maniskt etersniffande psykopat, som tvingar Dean Stockwell att sjunga Roy Orbison-låtar för sig. Han gjorde till och med en svensk film; Slagskämpen (1984 - där Kåre Mölder för den utländska marknaden döptes om till Corey Molder; det gick lika dåligt i alla fall). Och pumpade i väg rejäla skurkroller i sådant som True Romance (1993), Speed (1994) och mångmiljardfiaskot Waterworld (1995). Hans bosniske rebellskurk i den första säsongen av 24 tillhör seriens allra tuffaste. Hopper regisserade även åtta filmer, varav polisdramat Colors med Sean Penn och Robert Duvall är den bästa, samt gav ut fotoböcker och hade flera fotoutställningar. Katten Malin sörjer också. Det räknar jag med. Nästa vecka blir det mera tankar om Fritz Olsson-tomten igen. Äventyret går vidare. Till dess.
