OM NI HAR den rätta åldern inne (över 50 alltså) så drar ni er säkert till minnes att apoteken då för tiden hade diverse hokus pokus-medikamenter i sitt sortiment.
Exempelvis Hoffmans droppar, som man fick en distinkt känsla av att de hjälpte mot - precis ALLTING: huvudvärk, skoskav, hjärntumörer, tandvärk, minnesförlust med mera, i all oändlighet. När jag växte upp fanns det inte en sjukdom som några droppar Hoffmans på en sockerbit inte rådde på.
Varför jag nu tjatar om Hoffmans droppar igen (som rensades ut ur apotekssortimentet för säkert minst 40 år sedan) är att det kanske ändå är dags för de dropparna igen?
Tja, varför inte - när nu Apoteken ändå säljer de drycker som marknadsför sig själva som på olika sätt prestationshöjande och allmänt vitaliserande, men som mest bara består av karamelliserat vatten och så Placebo-effekten ovanpå det och så TROR man att man känner sig starkare och kryare; i och för sig inte att förakta det heller, men det var ju just i densamma branschen som Hoffmans droppar också befann sig!
I KVÄLL SÄNDS tredje och sista avsnittet av SVT-serien Bibliotekstjuven, där Gustaf Skarsgård har varit närmast hjärtskärande trovärdig som arbetarklassgrabben som aldrig har uppfattat några klassmarkörer utan gjort allting fel, i sin fåfänga jakt på status (som bokstavligen slutar med en smäll).
I en liten flankerande roll där har Siw Erixon synts och hennes rollnamn har då varit - Kerstin Wixe.
Som väl flertalet nog vet är ju K.W. en radioproducent inom kulturavdelningen i Luleå och det är väl inte en tillfälliget att hennes namn använts i det här nämnda sammanhanget. Siw Erixon jobbade ju tidigare i Luleå med TV-serien Höök och då dök väl namnet upp. Så då blev det en liten intern blinkning, som bara sådana som läser eftertexter (som jag) noterar. Skulle jag väl tro ...
APROPÅ FILMER SÅ är ett gäng riktigt intressanta sådana just nu på ingång. Som jag enbart genom mångårig "fingerspitzgefühl" känner är förträffliga och väl värda att vänta på. Och de är:
True Grit. Bröderna Coens remake på westernklassikern från 1968, med Jeff Bridges i samma roll som gav John Wayne hans enda Oscar; som den med svart lapp för ena ögat och en andedräkt enbart bestående av bourbon, försedde sheriffen Rooster Cogburn. Det kan mycket väl bli så, enligt förhandsskvallret, att Bridges plockar hem sin andra Oscar, i svit, för den här rollen.
The Fighter. Berättelsen om welterviktsmästaren "Irish" Mickey Ward, gediget gestaltad av Mark Wahlberg. Men ännu mera sensationell lär Christian Bale vara, som hans före detta knarkande halvbror Dickie Eklund. Och Melissa Leo, som brödernas tuffa mamma och Mickeys manager!
The King’s Speech. Colin Firth som den nuvarande engelska drottningens pappa, som blev tvingad till tronen när hans bror hastigt abdikerade. Men ett ännu större problem var hans svåra stamning, som han var tvungen att övervinna; med hjälp av den originelle talpedagog som gestaltas av Geoffrey Rush. Helena Bonham-Carter som den blivande drottningen (alltså den nuvarandes mamma).
OCH SÅ DETTA både pinsamma och fullständigt felaktiga om filmregissören Colin Nutley, som dennes hustru Helena Bergström andtrutet har ryckt ut till onödigt försvar för.
Skulle Nutley vara mobbad av den svenska filmbranschen? Skulle inte tro det. Ingen har fått så mycket ekonomiskt stöd som den ständigt svengelsk-snackande Colin. Men han ska inte räkna med kritikerberöm när han skickar ut svulstigt pekoral-dravel som Angel, som kom häromåret och kändes ungefär lika angelägen som en spottloska.
I jämförelse med paret Bergström-Nutley var prinsessan på ärten en fakir.
DET ÄR DÄREMOT och inte alls kattälsklingen Malin. Inte på något vis alls. Ett kraftfullt MJAU!
Äventyret. Går. Vidare.