SÅ HÄR ÄR det: I några kolumner den senaste tiden har jag, med passionerad emfas samt både syrligt och ironiskt dessutom, tillåtit mig att kommentera det planerade bygget av ett hotell med vidhängande affärsgalleria - på den plats i centrala Luleå där en gång i tiden Fritz Olsson-butiken fanns. Men där numera en anskrämlig parkeringsplats och det ytterst perifera embryot till en liten park finns.
Mina registrerade åsikter har utlöst en fullständig ström av medborgerligt medhåll, i form av (lågt räknat) hundratals mejl, sms, telefonsamtal och personliga möten ute på stan.
Men "märkligt" nog: INTE EN ENDA har yrkat på att jag bör skriva om vilken välsignelse och lyft detta centralt belägna hotell (med galleri-appendix) eller parkeringsplats skulle innebära, för Luleå och dess skattebetalande medborgare. Inte. En. Enda.
Vilket säger i alla fall något. Däremot har det rasat in förslag om en rejält tilltagen fontän i den park som väldigt många önskar sig plus statyer och bänkar som hedersbetygelser till Martin Ljung och diverse andra notabiliteter plus massor av rabatter med blommor, prunkande växtligheter, lummiga bersåer, trivsamma serveringar och mycket annat.
Det tycks mest bara röra sig om personer med initialerna H.H. och K.P. som förordar hotell plus galleria. Luleåborna vill absolut inte ha dem. Så: ordna en folkomröstning eller bilda en obrytbar mänsklig kedja när schakt-maskinerna rullar fram.
SJÄLV KOMMER JAG att fortsätta att på olika skriftiga sätt kasta skiftnycklar mellan de beslutande ekrarna för:
Vi vill inte ha detta bygge på Storgatan i Luleå. Vi vill ha ett mänskligare centrum. Ropen skalla - en centrumpark för alla!
FRÅN DETTA TILL en trivsam och anspråkslös liten skrift om stadsdelen som i år fyller 60 år.
Häftet heter Örnäset - Den nya stadsdelen och innehåller minnen och intervjuer nedtecknade av Örnäsgruppen, som består av Birgitta Buska, Bernt Häggbom, Esko Sandberg och Torbjörn Åström.
Här koncentreras det hela kring minnen från den absoluta begynnelsen; när det rådde fullkomlig Klondike-stämning där och ständiga flyttlass tippade av folk & ägodelar från en mängd av byar i både Norrbotten, Västerbotten och andra delar av landet. Som alla kommit för att arbeta på järnverket som då hette NJA och som härbärgerade bortåt 5.000 personer ("varav många även arbetade där"; ett gammalt skämt).
Själv har jag aldrig bott på Örnäset men har haft (och har!) åtskilliga kamrater som gjort/gör det. Och jag kan berätta blodisande berättelser om de fighter vi hade som knappt tonåriga grabbar, mellan Svartöstaden versus Örnäset och Lövskatan. Med Svartöberget som skärningspunkt.
Vid ett tillfälle blev jag instängd i en mörk tunnel i berget (ett minne från andra världskriget när berget var befäst med skyttevärn och kanoner). En tillräckligt stor sten vältrades för öppningen och sedan blev det - absolut kol jävla svart. Där blev jag sedan kvar. I något som kändes som timmar men som kanske bara var en halv sådan. Till någon (från "rätt" sida) kom och släpade bort stenen och befriade mig. Då var jag skakande skraj samt snubblande nära att pissa på mig och att börja gråta. Men i helvete att jag gjorde det. Hellre hade jag, om inte dött så i alla fall svimmat.
DET HÄR VAR på den tiden i början av 60-talet, när ungarna försvann hemifrån på somrarna efter filen och mackorna på morgnarna och inte kom hem förrän vid 17-18-tiden på kvällen, till middagen. Det var när inte varje vuxen per automatik betraktades som ett potentiellt rattfyllo eller en pedofil. Vi stack i väg, förklarade att vi hade "varit ute" och överlevde. Även sammandrabbningar med den närmast mytologiskt fruktade Manko-ligan från Örnäset (Edeforsgatan kallades inofficiellt för "Knivskärargränd" och tidningen Se skrev om den som "Sveriges farligaste gata"). Om sånt här står det alldeles för lite i Örnäshäftet. Men det är ändå en början, på något förhoppningsvis ännu fylligare.
KATTEN MALIN GRIPS av våldsam svartsjuka så fort jag pratar i mobilen, samt slänger sig då besinningslöst över mig. Bara bra det.
Och visst: Äventyret går ju - bara vidare.