OK: DET VAR alltså Ulf Friberg, i rollen som lakoniskt tystlåten yrkesavlivare med trimmad mustasch, som häromsistens tog bort Olof Palme från såväl livet som statsministertjänsten, i tv-serien En pilgrims död; efter Leif GW Perssons romantrio om välfärdsstatens kapsejsning, bortplockandet av Sveriges oskuld och mordet på Palme.
En gång i tiden hörde Ulf Friberg till ensemblen i Teater Scratch i Luleå och medverkade, bland annat, i den folkmyllrande utomhusuppsättningen på Udden en midsommarhelg av Shakespeares En midsommarnattsdröm.
Då pratade han mera än när han sköt Palme. Men han var bra i bägge, vilket han för övrigt också har haft för vana att vara i det allra mesta som han har medverkat i (sedan länge är han avflyttad till och verksam i Stockholm).
LEIF GW PERSSON är ju verkligen inte den som har för vana att prata (eller skriva) alltför frekvent i nattmössan och hans teori om Palmemordet är definitivt lika plausibel som många av de andra, som har registrerats genom åren. Extremt högerorienterade poliser lierade med Palmehatande Säpo-tjänstemän; det är ju inte direkt några vanliga trafik- och ordningspoliser som Persson föreslår som potentiella gärningsmän.
Och den allestädes närvarande (även som legitimt död) a-lagaren Christer Pettersson då ? Tja, GW Perssons åsikter om att denne aldrig någonsin hade använt något vapen och därmed säkert skulle ha skjutit sig själv i foten (eller något ännu värre) om han, mot förmodan, hade fått tag i något - förtjänar förvisso att seriöst funderas över.
Liksom även att den svårt och grundligt nersupne samt med noll kondition försedde Pettersson skulle ha orkat springa upp för trapporna från Sveavägen och försvinna bort mot Malmskillnadsgatan ... ?
Helt omöjligt. Han skulle ju ha hel-kolat innan ens halva distansen hade avverkats. Tja, någon var det ju. Men GW:s serie har i alla fall hos mig bidragit till att det högerextrema polisspåret känns betydligt rappare, än det nu döda och fullständigt iskalla Christer Pettersson-spåret.
FRÅN DETTA TILL något mycket roligare. Nämligen den besinningslöst vackra och grundligt utsålda (900 personer) konsert som i onsdags genomfördes i Kulturens hus, Luleå, med de sanslöst skönsjungande systrarna Söderberg (Klara och Johanna) i duon First Aid Kit.
Förra veckans, samtidens, för att inte säga Årets (än så länge; kanske HELA årets?) spelning.
Syrrorna inledde sin första Sverige-turné (hittills har de ju mest och med stor framgång spelat utomlands) i Luleå, med sin ultracharmiga mix av harmoniskt väl avvägda stämmor och hisnande solorysningar. Allra bäst blev det när de släppte mickarna och gick fram till scenkanten för att "unplugged" sjunga Ghost Town.
Men Paul Simons America, New year’s eve, Emmylou och King of the world var också garanterat oklanderliga, i sina vackra inramningar av low-fi- rock och briljant country.
Och det känns väl motiverat att hänga med ännu en stund, efter en upplevelse som denna.
DEN BÄSTA cd:n just nu kan ju exempelvis vara When I’m president med Ian Hunter & The Rant Band (Proper).
Mycket attraktiv och pulserande lyssning.
Ian Hunter, som på 1970-talet frontade den engelska gruppen Mott The Hoople (ni minns All the young dudes och Roll away the stone?), har aldrig gett sig (han besökte Luleå på 90-talet för en spelning på nattklubben Cleo och jag var inte där) utan kör obesvärat vidare. I en stil lika kaxig och stötsäkert bra som tidigare.
BRA FILM PÅ bio är Flight, där Denzel Washington har Oscarnominerats för bästa manliga huvudroll.
Det är i alla fall en av Washingtons allra bästa roller någonsin; som en pilot som är med om en krasch (som hade kunnat bli ännu värre men som ändå inte alls är någonting för seriöst flygrädda) och vars efterspel (knark, sprit och annat dystert) håller på att förinta honom helt.
Mycket imponerande. Se!
OCH ATT ÄVENTYRET garanterat går vidare - det vet både jag och den ständigt jättefina kattälsklingen Malin!