2012.
Det kan vi i alla fall vara fullständigt överens om, att det är.
Jag tänker inte annat än ytterst marginellt skriva om det, men året inleddes brutalt tragiskt för ett par vänner till mig. Händelseutvecklingen kan bara vara så skakande vidrig och överraskande. Helt utan någon adekvat mening. Jag stannar där, men försäkrar till dem det berör att jag deltar i er stora sorg och att mina tankar finns med er.
JAG BER OCKSÅ att innerligt och stort få tacka för alla de julhälsningar jag på olika sätt har erhållit. Grundligt snällt och inte desto mindre omtänksamt - bugar så djupt jag kan och tackar ännu djupare!
OCH DET NYA året innebär också en del ändrade rutiner i min radiolyssning. I snart fyra år har jag i stort sett varje vardagsförmiddag lyssnat till programmet P 3 Populär, först med Hanna Fahl och därefter med Tara Moshisi som livfulla programledare. Och har verkligen både haft stort nöje av och gradvis piggnat till med dem.
Jag tillhör ju verkligen inte den avsedda målgruppen och ska väl enligt kanalens demografiska tabeller inte ens lyssna på P 3. Men se det envisas jag med att göra, i alla fall. Väldigt ofta är det den konkurrenslöst allra bästa radiokanalen också.
Nu försvann P 3 Populär vid årsskiftet, chockerande nog. Och närmast synkront (och i samma kanal) borteliminerades även aktualitetstalkshowen Brunchrapporten, med den ständigt snabbpratande och med värmländskt idiom försedde Henrik Torehammar + kollegan Emmy Rasper, samt även Morgonpasset Helg, som fanns i
P 3-tablåerna 08.00 till 11.00 på lördags- och söndagsmorgnar tillsammans med Åsa Karlsson och Soraya Hashim och som man alltid vaknade och mådde bättre av när man nåddes av deras gulliga God morgon!
Riktigt vad som ska ersätta de här redan djupt saknade programmen vet jag inte riktigt ännu. Än så länge tycks det vara interimslösningar på gång, men det är bara att hoppas att det blir något åtminstone nästan lika bra.
Men det handlade ju om veritabla dråpslag när de plockades bort. Sådana som man endast med stor självövervinnelse och dito tankekontroll klarar sig mentalt helskinnad från.
Dock kvarstår ju i alla fall (och tack och lov i himlens höjd för det!) det programblock i P 3 som sänds varje måndag till fredag och som heter Morgonpasset. Utan de samtrimmade Martina Thun, Kodjo Akolor och Hanna Hellquist klarar jag mig bara inte alls. Ingenting har påståtts om det, men tar sig P 3-ledningen för att plocka bort även det programmet så är det liktydigt med en krigsförklaring.
OCH FRÅN RADIO är det ju inte långt till tv. Missade ni den fenomentastiskt välspelade serien Mildred Pierce, med Kate Winslet i titelrollen och som sändes under julhelgen, så har ni enbart er själva att skylla. Möjligen kan den ju dock gå att lokalisera på SVT Play.
Detsamma gäller, fullt ut, även för Kronjuvelerna, vars tredje och sista avsnitt visas i SVT 2 i kväll. En serie skapad av kvalitetsträngsel, med Alicia Wikander och Björn Gustafsson mycket skickligt agerande mot en bakgrund av dramatik och mångtydig magisk realism. Och med Loa Falkman som filmhistoriens allra jävligaste fabrikör.
LOVA I ALLA fall att pricka in det andra och fristående samt drygt långfilmslånga avsnittet, i SVT 1 på torsdag kväll Trettondedagsafton, av den extremt välgjorda, skickliga och med ärkeknastrig dialog försedda serien Brottsplats Edinburgh.
Inte det allra minsta förutsägbart och Jason Isaacs är direkt exemplarisk som den lätt sjavige (men mycket duktige och dessutom även godhjärtade) privatdeckaren Jackson Brody i Edinburgh, ständigt med flera fall på en gång att hålla reda på. Bygger på böcker av den habila skotska författaren Kate Atkinson.
EN STUND AV riktig oblandad lycka är när katten Malin lägger sig i mitt knä och spinnande som en utombordsmotor låter sig smekas på huvudet, ryggen och magen.
Därefter får Äventyret verkligen gå vidare.