P 4-PROGRAMMET KARLAVAGNEN började sändas 1993 och varje vardagskväll har sedan dess lyssnare givits tillfälle att ringa in och diskutera olika ämnen eller dela med sig av sina tankar. De som kom fram fick alltid tala till punkt och förolämpades aldrig. De olika programledarna var engagerade verbala sparringpartners och andelen lyssnare låg i snitt på en halv miljon; ibland ännu mera. Karlavagnen blev mycket snart en angelägenhet för väldigt många - en vänlig röst i natten som man kunde lita på och få lämplig tröst och sällskap av.
Programledarna byttes ut ibland; en del dog och andra slutade. Nya tillkom och växte snabbt in den uppmärksamma uppgiften. Men somliga har faktiskt varit kvar under alla år. Och programmet hade ju, som sagt, hållit på sedan 1993 och visade absolut inga tendenser till någon sjunkande popularitet. Till sist hade man övertygats att det rörde sig om orubblig institution, som P 4-radion hade beslutat sig för att ömsint vårda sig om och inte störa.
Men så fan heller.
Tidigare i år bestämde sig Sveriges Radio för att göra om Karlavagnen. Samtliga programledare byttes ut och skulle ha "en tydligare aktualitetsprägel". Den 5 mars startade nyordningen, som alltså blev till enbart för nyordningens egen skull och inte för att det var något som helst fel på den gamla modellen.
De ursprungliga programledarna var häftigt älskade av sina många lyssnare. Kjell Peder Johansson, som sände från Luleå och alltid var vänlig men aldrig banal; Stina Wollter, som blev en riktig vän och alltid var glad och återkommande kiknade av ett fint fnitter-skratt; Anja Kontor, som var sakligt sympatisk och deltagande på ett fullständigt äkta sätt; Bosse Pettersson, stabil stämma från Göteborg och Marcus Birro, full av espri och rappa åsikter, men aldrig på någon annans bekostnad.
JAG ERINRAR MIG också gärna den nu framlidne Lennart Gårdinger, som hördes från Gotland och alltid var den nyfikna piggheten personifierad. Och så ytterligare en skara, som jag minns men just nu inte riktigt kommer ihåg namnen på. I alla fall var de ena jäklar på att göra "Talk Radio", som man säger i USA.
Allt det här är nu putz weg och bara borta. Allt för att någon tomte till chef på radion drabbades av impulsen att göra om, fixa ett nytt koncept (berättelser, känslor och konstant interaktivitet dög plötsligt inte längre) och i högre grad än tidigare anlita så kallade "experter" som bisittare (jag har själv vid ett tillfälle varit en sådan inkallad "expert" - på film; folk kommer fortfarande fram och berömmer mig för det fast ett drygt decennium har passerat sedan sändningen).
Och "tydligare aktualitetsprägel"... Jag minns programmen där folk fick prata av sig efter terrorattacken mot World Trade Center i New York och efter fartyget Estonias undergång. Jag minns ensamkommande flyktingbarn, knappt tonåringar och nästan 90-åringar. I ett och samma program, lyhört administrerade av programledare och producent i perfekt symbios.
JAG MENAR NU faktiskt inte att man aldrig ska kunna göra om någonting alls. Men jag förstår faktiskt inte varför man nödvändigtvis ska uppfinna hjulet två gånger. Särskilt som det inte var något som helst fel på det första Karlavagnshjulet. Då kan jag inte annat än beteckna det skedda som ett väldigt obefogat lustmord; något som har bidragit till att göra många hundratusentals trogna lyssnare och licensbetalare ledsna och förvirrade. Helt i onödan.
Nya Karlavagnens programledarblock innehåller Lena Nordlund, Christer Engqvist, Christian Olsson, Pernilla Arvidson, Johanna Linder, Leif Hedegärd, Linda Thulin och Peter Wahlbeck. Alla för mig okända, förutom den hysteriskt bräkande stand up-komikern Wahlbeck. Vad som hände med deras företrädare känner jag inte heller till.
Fast ... man får ju vara glad för det lilla. Björn Ranelid blev ju i alla fall inte programledare i Karlavagnen. Han var nog aldrig ens aktuell. Men hade han blivit det så hade han givetvis, på sitt vanliga gapigt skrikiga sätt, beskrivit sig själv som BÄST och mest FANTASTISK. För övrigt är det ju bara medelmåttor som uppträder skrytsamt och divigt. Genierna håller käften.
KATTEN MALIN UPPSÖKER platser där solen skiner, lägger sig ner. Och mår så fint. Allt medan Äventyret bara fortsätter.