LULEÅ PÅ 70-TALET - kommer ni som var med i håg hur det var här då? Nej, jag hoppas faktiskt inte det. Det var tämligen - helt - öde och dött. Inte ett piss hände. Jag vågar påstå: under i stort sett hela decenniet. Denna krönikas rubrik håller alltså egentligen inte. Det finns nämligen inte mycket att komma i håg. Men för all del: någon enstaka proggmusik-fest inträffade väl, under medverkan av Anton Swedbergs Swängjäng och så; och ibland var det väl någon solidaritets-fest också. Och nu lösgör sig ett minne: när jag genomförde min väldigt gloriösa karriär (som malaj) på Lv 7 några år in på 70-talet, så hamnade jag och mina lika militärt motiverade kompisar en sommarkväll på Gültzauudden - där Sveriges Jazzband och Gösta Linderholm spelade! Och en kväll i Sporthallen med trummisen Buddy Rich. Och så var ju Tältprojektet här på turnébesök och så minns jag plötsligt en annan grej från någon gång det decenniet och det var när en stål-lina spändes fast - från Stadsparken och upp till Stadshusets tak. Och så körde någon dåre motorcykel på den. Och det gick bra. Tro det eller ej (men det är absolut sant). Någon från arrangörshållet pekade på mig och så blev jag en av fyra stycken som skulle stå på vardera sidan av stål-linan och hålla i en lina över den, så att den skulle hållas spänd. Ansvarsfullt. Och spännande. MEN I KALIX någon dag senare gick det åt helvete. Då gick motorcykeln av linan och ramlade ner och föraren dog. Var detta då ett nöje - verkligen? Ja, kanske. Arrangemang som detta förekommer ju aldrig numera (förbjudna? är ej av intresse? finns inte längre?). Det är inte numera, i så gott som alla avseenden, som det var förr (nej, jag sa inte att det alltid var bättre!). Trivselkvällar med Mr. Bruno (Ekberg) var ju obligatoriska på Udden, under sommaren. Men det jag personligen förknippar 70-talssomrarna allra mest med är nog ändå bio-utbudet. Som till 100 procent bestod av repris-filmer och, ännu mera specifikt, av olika tema-festivaler med olika skådespelare. Charles Bronson-festivaler efterträddes av Clint Eastwood-festivaler som följdes av skräckfilms-festivaler som i sin tur följdes av danska gladporr-festivaler. Och så här var det sommar efter sommar efter... Och jag såg - ALLT. Vareviga sommar Var vänlig och notera: det fanns inte DVD-filmer, VHS-kassetter, kabel-TV på den här tiden. Det fanns faktiskt knappt någon TV alls; två kanaler, zero mera. Nu förekommer aldrig några repris-filmer på bio. Konceptet är helt och hållet borta. Det var alltså gamla filmer, som visades på nytt. Vilket innebar att jag faktiskt bara inte vet hur många gånger jag har sett Mechanic - en människojägare (Bronson), Coogans bluff (Eastwood), Draculas djävulska dotter (Christopher Lee - skräck) eller I jungfruns tecken (Ole Soltoft - dansk gladporr). Men mera än enbart många gånger är det. 1971 FYLLDE LULEÅ 300 år (minns jag rätt nu?) och det måste ju ha varit förknippat med en stor fest av något slag. Fast jag minns bara händelsen. Inte alls festen. Förträngt den. Förmodligen var den då alltså ingenting att minnas? (vi slår fast att det var så). Och så var det ju en sommar i början av 70-talet (1971, var det nog) som nystartade TV 2 körde en sextett med gamla svartvita skräckfilmsklassiker. De skrämde skitslag på väldigt många tittare, som dock i flera fall minns dem mycket tydligt fortfarande. Här fördjupade vi oss i Dracula med Bela Lugosi, Frankenstein med Boris Karloff, Mumien med densamme Karloff, Varulven med Lon Chaney, jr, Den osynlige mannen med Claude Rains och så den obevekliga Skräcken från svarta lagunen. De hade aldrig visats i svensk TV tidigare och var lite väl mycket repriser för biograferna. Inköparen (som var Nils-Petter Sundgren) gjorde alltså en banbrytande kulturgärning. Ett retroaktivt tack för den! NYLIGEN HADE JAG mycket trevligt besök av hunden Sickan (en korsning mellan labrador och Kungspudel), med vidhängande husse The Hawk, men hon och katten Malin träffades aldrig face to face. Malin höll distansen. Kanske blir av vid något annat tillfälle. Äventyret fortsätter nu - i den minst 25 gradiga värmen.
