Tjugondag Knut försvann samtidigt som fredag den 13:e och nu är det surjanuari helt oinskränkt fram till dyngfebruari avlöser (som är en namnsdagsbefriad dag längre i år, eftersom det råkar vara skottår) och därpå kommer mars inramlande, med våffeldagen och starten av sommartid den 25/3.
Och lever man då så kan man ju börja känna något slags hopp om ljus och mänsklig värme. Igen.
I och med att det ovanstående har konstaterats, så kan det ju också behövas allt vad som kan mobiliseras av ljus och mänsklig värme även i surjanuari (den allra mest umbärliga av månader och som med noll saknad skulle kunna avskaffas) och där är vi då (erkännes: rätt så snirkligt) framme vid: det femårsjubilerande Kulturens hus i Luleå.
Har jag då själv några minnen och personliga erfarenheter från/av denna kulturens magnifika högborg i länets huvudstad?
Räknat från starten och generellt sett samt med undantag för sommarmånaderna, när verksamheten i huset saktar ner, så har jag väl varit där tre-fyra gånger i veckan. Varje vecka. Jag kan räknas till de lösa inventarierna. Och räknar man ihop det (vilket vem som helst får göra, men som jag själv inte ämnar besvära mig med alls) så blir det ju förvisso en förfärlig mängd med gånger.
Konserter i massor, teater i relativ mängd, möten med författare i stort antal, föreläsningar, möten, intryck av konst, träffar med hur mycket folk som helst, intagande av många och mestadels oavbrutet välsmakande luncher och av bara farten några julbord och festliga bufféer därtill, timslånga sittningar i fiket, intervjuer med diverse celebriteter verksamma inom olika kreativa ämnesområden, med mera och dessutom.
DET HAR HÄNT att jag under en och densamma vecka har infunnit mig på Kulturens hus, i tjänsten men aldrig någonsin motvilligt, söndag-måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag-lördag och så på söndag igen.
Under sådana veckor (formellt inte många, men de har förekommit) har jag seriöst funderat på att ställa om postgången dit och att ansöka om att få sova över på en soffa i biblioteket, med tillgång till en dator för nödvändig kommunikation med redaktionen.
Det uppstod faktiskt ögonblicklig kärlek mellan mig och Kulturens hus och den har därefter bara obrutet besvarats och hållit i sig.
Jag har haft några av mina allra bästa och mest gedigna musikupplevelser där; som min gamle underbare favorit från 70-talet som jag väl aldrig kunde fantisera om att han en dag skulle komma till min hemstad, amerikanen Chip Taylor; och i höstas, det fenomenalt minnesvärda mötet mellan multi-instrumentalisterna Ale Möller, Eric Bibb och den galet välspelande norske gitarristen Knut Reiersrud.
Ofattbara mängder med suveräna arrangemang signerade av stabila Svartöns Blues (nu ser jag fram emot gamle Dr. Feelgood-gitarristen Wilko Johnson i början av mars och någon gång, vem vet, kanske de till och med även lyckas få dit John Hiatt eller Bonnie Raitt eller John Mayall?).
Ulf Lundell kom en gång, ställde in nästa gång men kommer kanske någon gång igen. Man vet aldrig riktigt hur den gamle storskäggige brumbjörnen väljer att göra.
Tommy Körberg kom och gnisslade tänder om att fotografernas kameror förde för mycket oväsen. En trivsam liten invektiv-fight per mejl utbröt oss emellan. Vår man med den stora käften kommer i retur senare i år och jag har skriftligen lovat att inte befinna mig i salongen då. Så då gör jag givetvis inte heller det.
Och så faller det mig plötsligt i minnet att jag faktiskt också var inblandad på ett litet hörn i självaste invigningsarrangemangen, för vårt allt mera nödvändiga Kulturens Hus. Jag ingick i en så kallad Läs-Lusta och rekommenderade samt lottade ut böcker, som vi hade gjort vid många tidigare tillfällen på Hertsöns bibliotek.
Tyvärr slarvades marknadsföringen av detta bara klantigt bort, men en större handfull hittade likafullt dit.
Och må huset leva och fortsätta att pulsera av nöjen, kultur och möten hur länge som helst till!!!
Katten Malin har aldrig satt sina tassar där, men femårs-jamar likafullt sällskapligt.
I ovanligt omfattande grad, går ju även Äventyret vidare.