HELT VANLIGA HÖSTDAGAR i oktober kan man, när man har tillfälle till det, sitta och dra sig till minnes människor och händelser från förr. From Days Gone By.
Det var ju, exempelvis, hur roligt och rättvist som helst att den gamle
poetiske kämpen Tomas Tranströmer äntligen tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det lutar för övrigt rätt mycket mot att han är den bäste poeten i hela världen (med amerikanen John Ashberry tätt efter; även han är en gammal Nobelpriskandidat som borde dammas av och få priset, typ nästa gång).
Men det var lite sorglustigt att i radion höra akademiledamoten Kjell Espmark besvara reporterns fråga om varför det hade dröjt så länge innan Tranströmer fick litteraturpriset:
- Därför att tiden först nu var mogen för det.
Det tog alltså cirka 60 år av litterär verksamhet att mogna till Nobelprisklass ...
Tranströmer är för övrigt bara den andre svensk i Nobelprisets historia som har tilldelats litteraturpriset, utan att själv sitta i Svenska akademien.
1909 fick Selma Lagerlöf priset och inte förrän 1914 invaldes hon i akademien. Tomas Tranströmer är numera 80 år och har sedan början av 1990-talet afasi, som en kvarvarande svit av den stroke som han då drabbades av.
Norrbottens-Kuriren har i alla fall, redan i mitten av 1980-talet, bekostat ett bättre fika både för Tomas Tranströmer och undertecknad (vare sig nuvarande redaktionsledning nu känner till detta faktum eller inte), vid den pratstund som jag då hade med honom på den
kafé/restaurang som då hette Hans på hörnet, i centrala Luleå.
Detta var alltså några år innan afasin slog till och Tranströmer pratade glatt och villigt om allt möjligt och var sympatisk på det där gammaldags kultiverade sättet, att han helt enkelt som en självklarhet utgick från att intervjuaren var lika bildad och intellektuellt ihärdig som han själv var (detsamma gällde för övrigt, vid några andra tillfällen, även hans författarkolleger Werner Aspenström och Lars Gustafsson).
JAG HAR OCKSÅ haft det stora privilegiet att få tillfälle att intervjua några
andra Nobelpristagare i literatur. Fyra till, för att vara exakt.
Samtliga dessa tillfällen inträffade vid Bokmässan i Göteborg, som jag i tjänsten besökte hela 14 gånger (mellan 1985 och 1999) men aldrig därefter.
Det rörde sig om Joseph Brodsky, Nadine Gordimer, Derek Walcott och Seamus Heaney.
Fast sessionen med den karibiske poeten Walcott kanske inte riktigt räknas?
Jag hade fått klart med intervjutid och -plats. Skulle just bege mig dit när en representant för hans svenska bokförlag ringde och avbokade hela intervjun. Mr Walcott hade blivit sjuk och bad om ursäkt.
När sånt inträffar blir man ju både besviken och irriterad. Men jag och fotografen Thord Nilsson (som inte längre är anställd på Kuriren men just i dag fyller 60 år - Congrats!) rev av ytterligare några intervjuer och stressade därefter av vid bardisken på Park Avenue hotell (där ALLA på Bokmässan förr eller senare hamnade).
En som redan hade hamnat där var - Derek Walcott. Han stod ensam med en drink då jag gick fram till honom, presenterade mig och sa att vi ju skulle ha träffats tidigare, men att jag hoppades att han mådde bättre nu?
Derek Walcott tittade på mig med okynnigt spelande ögon, över randen på sin drink och sa:
- Men kan du tänka dig: faktiskt väldigt mycket bättre!
EXILRYSSEN JOSEPH BRODSKY hade överlevt fem hjärtattacker men vägrade att skiljas från sina cigaretter, som han girigt kedjerökte. Överallt. Vare sig det var tillåtet eller inte.
Vi kommunicerade via tolk. Det fungerade tillräckligt bra det också. Men på kvällen skulle Brodsky läsa dikter inför publik, anlände med en Konsumkasse full med papper, plockade fram dikter ur den (samt obligatoriska cigaretter), tände och började läsa.
Jag förstod ingenting. Men det var en av de häftigaste upplevelserna någonsin.
KATTEN MALIN HAR aldrig träffat någon Nobelpristagare. Men spinner gott ändå.
Och Äventyret går bara vidare.