DEN ENE EFTER den andre av mina American heroes lämnar mig och alla andra beundrare och går mot de sälla jaktmarkerna; ur tiden. Nu senast, i slutet av förra veckan, den förre trumslagaren i den totalt legendomsusade gruppen The Band, som hette Levon Helm och var den individuellt klart bäste sjungande trummis som någonsin har existerat.
Levon Helm (bara namnet var ju tuffare än de flesta!) ägde en mycket egenartad spelstil, där han satt ihopkrupen som en genom framför trummorna och spelade med passionerad precision, samtidigt som han sjöng genomgripande epos som The night they drove old Dixie down och Up on Cripple reek.
Det fanns inget annat fullt ut så explicit amerikanskt band som The Band. I Robbie Robertsons (jag har träffat och intervjuat honom, vilket är ett av mitt livs allra största ögonblick) episka texter och i exempelvis Levon Helms sång (men alltid i hans trumspel!) trädde det gamla galna Amerika fram.
Många av texterna och musiken tillkom i det stora gamla hus som kallades för The Big Pink och som låg i Woodstock, norrut i delstaten New York. I mitten av 1960-talet bodde alla medlemmarna av The Band i det huset (förutom Helm och Robertson även pianisten och gitarristen Richard Manuel, basisten Rick Danko samt organisten Garth Hudson) och alldeles i närheten bodde Bob Dylan, som de hade fungerat som outplånligt kvalitativt kompband till i några år.
Alla i The Band var kanadensare. Utom Levon Helm, som den 26 maj (han var tre dagar från mitt födelsedatum och 14 år äldre) 1940 föddes i Helena, Arkansas, och som 1957 sammanfördes med den vilde rock’n’rollern Ronnie Hawkins och fick börja spela med honom. När den färgstarke Hawkins sedermera skulle värva den då endast 16-årige Robertson till gruppen använde han sig av det här grymma argumentet (och blunda nu om ni råkar vara väldigt pryd):
- Grabben, jag kan inte lova att du kommer att tjäna så mycket pengar. Men jag kan garantera dig väldigt mycket mera fitta, än Frank Sinatra.
Robertson skrev på. Direkt.
THE BAND VAR respekterade av alla och turnerade, i åratal och i princip i sträck, och spelade på så gott som varenda taverna, i varje Roadhouse och Honky Tonk över hela USA och Kanada. När de till sist gav upp och genomförde sin allra sista spelning som, på Winterland i San Fancisco Thanksgivinghelgen 1976, så filmades den av Martin Scorsese och med The Band i allra bästa form samt en drömuppsättning av gästartister.
Det blev till musikdokumentären The last waltz och en gång i tiden förekom det inte en fest där inte den rullade på video (senare dvd). Jag har nog, helt realistiskt, sett den vid ett 50-tal tillfällen och ledsnar aldrig.
I Levon Helms memoarer framkommer den bitterhet som han kom att känna mot den före detta bäste vännen Robbie Robertson, där han refererar till The last waltz som "The last ripoff" (han menade att han blev lurad på intäkter från konserten och de två blev nu ovänner och träffades aldrig mera; utom vid Rick Dankos begravning och då höll de nästan på att råka i slagsmål).
Levon Helm gjorde flera helt utomordentliga soloplattor (bland dem American son) och fick även kärva roller i några filmer (bland annat som countrysångerskan Loretta Lynns kolgruvearbetande pappa i den oklanderliga Coalminer’s daughter) samt var även med om att starta upp en ny upplaga av The Band (Robertson vägrade att vara med). 1994 blev gruppen invald i The Rock and Roll Hall of Fame. Då vägrade Helm att närvara.
Och nu är de borta, nästan allesammans. Först hängde sig Richard Manuel i ett motellrum, sedan dog Rick Danko i sömnen och nu var det Levon Helms tur att närma sig det stora giget i evigheten; han dog i en ålder av 71 år av den cancer som kedjerökaren dianosticerades med redan 1996.
Jag ångrar som fan att jag aldrig tog mig upp till Woodstock och var med om någon av hans legendariska Midnight Jamborees där.
Men jag säger nu farväl till en riktig hjälte: Levon Helm, R.I.P.
OCH SÅ OMFAMNAR jag innerligt katten Malin och spelar de senaste, fantastiskt mustiga, soloplattorna med mannen - Dirt farmer och Electric dirt. Men trots alla jävligheter och förluster: Äventyret går vidare.