HAR NI OCKSÅ lagt märke till att tiden går något fruktansvärt fort?
Jag menar: först är det måndag och närmast direkt efteråt är det fredag. Direkt, alltså. Utan någon föregående varning alls. Det känns i alla fall så (och efter att man fyllt 40 känns det, kan jag livligt försäkra, bara som om tiden går dubbelt så fort).
Just för tillfället är det ju så att inte fullt en månad återstår innan det är påsk. Och därefter är sommaren inom räckhåll och med den ... Luleåkalaset ... och andra somriga nöjesevenemang.
Förra sommaren uppträde Tjuren från Wales, sir Tom Jones, där och fick uppskattningsvis 10.000 personer (varav dock endast ett fåtal hivade upp trosor på scenen till honom) att både känna sig som om de var tillbaka i 60-talet igen eller också offensivt längtade dit.
I alla fall: en riktigt respektabel bokning. Men jag är långt ifrån säker på att man kan säga detsamma om årets hittillsvarande "triumfbokning" till Luleåkalaset: Bonnie Tyler, 60, från England.
Eller mera korrekt: från Wales. För hon är därifrån hon också. Och hon är ännu hesare och försedd med en ännu raspigare röst nu, när hon fortfarande framför sitt smärre knippe med hits som hon ännu hårt associeras med: It’s a heartache, Lost in France, Total eclipse of the heart och Bitterblue.
Jag har väldigt svårt att föreställa mig att någon åldrande nostalgiker hasar omkring därute och bara längtar förtvivlat och passionerat efter att Bonnie Tyler ska komma och förgylla hans/hennes tillvaro. Mycket, mycket svårt.
Bonnie Tyler tillhör numera brigaden av gårdagens (eller låt oss säga förrfjols) musikhjältar. Det skulle inte förvåna mig mycket om Luleåkalaset fick henne för ett reapris. Har de pungat ut med någon alltför stor summa för hennes medverkan, så påstår jag i alla fall att de i så fall blev lurade.
Annat var det för cirka 35 år sedan. Då var Bonnie Tyler relevant och då spelade hon i Boden. Jag var inte personligen där och upplevde henne men på den tiden kändes hon och It’s a heartache som helt OK.
Men - det var då det. Och nu är - nu. Nu är det bara stanken av avslagen folköl som man förknippar med en konsert med henne. Det känns inte som det allra minsta spännande, kvalitativt eller kreativt.
Fast jag är ju bara en gammal gubbjävel som absolut inte har monopol på att alltid ha rätt och kan givetvis ha hur mycket fel som helst, även i denna fråga.
Bonnie Tyler kan ju helt klart anlända till Luleå och leverera en spelning som går till historien. En sådan som man bara hör det unisona klappret av fallande hakor som gemensamt träffar asfalten.
Men jag tror ändå inte att oddsen för detta är alltför påfallande. Vi får väl se/höra men om Luleåkalaset inte hittar något bättre, så avstår jag gärna från att rulla in på området.
MEN JAVISST JA: de har ju också signat den gamla engelska glamrockgruppen The Sweet. Dock numera bestående av patetiska gamla män, varav få eller ingen av dem tillhörde gruppen under deras dynamiska 70-talsdagar (då de brukade använda papperskorgar i omklädningsrummen som toaletter och annat höggradigt sofistikerat).
Jag tycker ju då att vi fick det vi behövde av The Sweet redan för fem år sedan, då de också förekom på Luleåkalaset. Då spelade också deras dåtida konkurrenter Slade i stan. Och var bätte än Sweet.
Ska det då verkligen behöva vara så överraskande och förtvivlat svårt att engagera riktigt bra, fortfarande explosiva, tillräckligt folkliga och alltid kreativa samt knappast heller alltför måttlöst dyrbara akter som exempelvis:
John Hiatt; pålitlig singer/songwriter från USA med krispigt bett, Los Lobos; amerikansk/mexikansk grupp från L.A. som kan få döda personer att röra på sig, George Thorogood and The Destroyers; skulle utan några som helst besvär fixa kollektiv mittbena på hela publiken, ZZ Top; tre män från Texas utan pardon, Dave Alvin; en gungande, krängande fantastisk musiker, tidigare i The Blasters.
Var lite spännande och ännu mera kreativa! Ta kontakt med ovanstående artister och hävda att det förelåg dis i huvudet när kontraktet med Bonnie Tyler skrevs under och annullera det. Så kan det fortfarande bli bra.
Det tycker den utomordentliga katten Malin också.
Allt medan Äventyret självklart går vidare.