Een inte alltför stor text i en tidning nyligen visste att berätta att den välkände irländske skådespelaren Peter O’Toole anser sig ha skådespelat nog nu, vid fyllda 79, och ämnar dra sig tillbaka. Som pensionär.
Det är han i så fall väl värd, efter att ha medverkat i cirka 60 filmroller sedan 1960 och omkring 20 olika tv-roller dessutom också.
O’Toole har nominerats till en Oscar vid åtta tillfällen genom åren. Men (orättvist nog) aldrig fått någon.
2003 fick han dock en speciell heders-Oscar, som han först vägrade att ta emot eftersom han ansåg sig vara "långt ifrån färdig med filmbranschen ännu". Men efter viss övertalning av sina två döttrar accepterade han ändå likafullt hedersstatyetten.
Peter O´Toole har spelat mycket Shakespeare på scenen i sina yngre år och upptäcktes på allvar av regissören David Lean, som gav honom huvudrollen som den brittiske äventyraren T.E. Lawrence i sin episka Lawrence av Arabien (1962).
Bland många andra fina filmer med honom bör också nämnas Så tuktas ett lejon, Becket, Lord Jim, Stuntmannen och Berusad av framgång, där han i den sistnämnda gjorde ett virtuost, fullödigt och helt respektlöst porträtt av den åldrade och helt alkoholiserade kollegan Errol Flynn.
O’Toole har aldrig heller varit någon större renlevnadsman och hörde länge till ett stringent gäng av tappra skådespelande fyllbultar och barmatadorer som inkluderade Richard Harris, Alan Bates och Oliver Reed, som samtliga nu är döda, ett öde vilket för övrigt höll på att drabba även O’Toole när han tvingades till en omfattande magoperation och höll på att stryka med, men klarade sig. Han har sedan dess dragit ner på konsumtionen.
En annan skådespelare som beslutade sig för att ta pension och koppla av och inte alls har ångrat sig angående detta är den nu 82-årige Gene Hackman, som avverkade hela 99 roller fram till finalen 2003 med En president i stan.
Till skillnad mot O’Toole har Hackman fått inte bara en utan två Oscars, bägge mycket välförtjänta: 1989 för rollen som den sarkastiskt avspände FBI-agenten i Mississippi brinner och 1993 som den sadistiske sheriffen i Clint Eastwoods De skoningslösa.
Hackman markerade sig på allvar 1967 när han spelade gangstern Buck Barrow, bror till Warren Beattys Clyde Barrow, i Arthur Penns stilbildande Bonnie och Clyde (Faye Dunaway spelade Bonnie).
Därefter har han varit synnerligen flitig och för att bara nämna ett fåtal av hans minnesvärda filmer väljer jag De red för att hämnas, The Royal Tenenbaums och Jag sjöng aldrig för min far - samt givetvis den med trenchcoat, en tillknycklad hatt samt en tandpetare i munnen ständigt utrustade New York-snuten Jimmy "Popeye" Doyle, i de två French Connection-filmerna.
En av Hackmans mera udda roller var den som blind eremit i Mel Brooks Det våras för Frankenstein, som har ett hjärtligt möte med det kringvandrande monstret (Peter Boyle).
Numera tar han det bara lugnt och har faktiskt bland annat skrivit en roman (alldeles själv).
En tredje skådespelare som har dragit sig tillbaka och bara mår bra är den barske skotten Sean Connery, 81 år, som avverkade omkring 40 filmroller fram till 2003 då han satte punkt med den rätt oansenliga Gentlemannaligan (The League).
För det stora flertalet är väl Connery allra mest bekant som "My Name Is Bond ... James Bond" i ett antal filmer från 1962 och framåt: klassiker som Agent 007 med rätt att döda, Agent 007 ser rött, Goldfinger och Åskbollen, bland dem.
Men han har också gjort tittgodis som Mannen som ville bli kung, mot Michael Caine (jag hade privilegiet att få träffa dem bägge två under filmfestivalen i Edinburgh, när den filmen re-lanserades för ett drygt decennium sedan), De omutbara (där han tilldelades en birolls-Oscar) samt i rollen som pappa till Harrison Fords Indiana Jones.
Connery spelar mycket gärna (och ofta) golf och har numera detta som sitt förnämsta tidsfördriv.
OCH DEN FINFINASTE katten Malin erhåller så många vänliga hälsningar från representanter från den stora krönikeläsande allmänheten och detta i stort sett varje dag, så att hon skulle bli alldeles kollrig om hon bara fattade det. I alla fall fortsätter Äventyret bara. Oförtrutet.