DET ÄR ABSOLUT inte jag personligen som har kommit på det. Men jag håller ändå helt och hållet med om formuleringen, som lyder så här:
"Massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik är den största olycka som har drabbat Norge sedan Vidkun Quisling".
Quisling, vars namn för all tid blev och fortfarande är en internationell synonym för landsförrädare, låtsasregerade Norge med sitt kollaboratörsparti Nasjonal samling under den tyska ockupationen av landet, 1940 - 1945. I verkligheten var det dock den nazistiske riksprotektorn Josef Terboven som styrde landet, som en tysk lydnation.
Prästsonen Quisling tog inte själv livet av några människor, men han sålde oförbehållsamt ut sitt hemland till en fientligt sinnad nation. Och för sitt landsförräderi avrättades han via arkebusering på Akershus fästning i Oslo, efter krigsslutet 1945.
Ingen har sedan dess avrättats i Norge, eftersom dödsstraff inte finns där i fredstid. Men i sin totalt grumliga föreställningsvärld anser sig ju Breivik vara en soldat, i krig mot inte bara Norge utan även alla "muslimer och marxister och allehanda mångkulturella personer".
GANSKA PRECIS SOM Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh, som med sin bomb tog livet av 168 människor, ansåg sig vara i krig mot USA. Han avrättades också. Usama bin Ladin såg sig också som en soldat i den "världsomfattande och för alla islamer nödvändiga kampen mot USA-imperialismen" och nästan tio år efter de av honom beordrade och orkestrerade flygattackerna mot WTC i New York och Pentagon, spårades han upp och avrättades.
Visst är Breivik ett monster och en terrorist. Men det är för enkelt att "bara" betrakta honom som en sådan och sedan han fått sitt straff (efter att ha prövats enskilt för vart och ett av morden, vilket i sig innebär att det kan ta väldigt lång tid) stuva undan honom i någon isoleringscell såsom Thomas Harris fiktive läkare, notoriske massmördare och kulinariske kannibal Hannibal Lecter.
Hur ideologiskt grumligt och bedövande svårgenomträngligt det än är så är det politik som var språngbrädan för Breivik. Ute på www-nätet och dess myriader av diskussionstrådar och nätforum har slussportarna allt sedan dådet den 22 juli öppnats, för personer med åsikter parallella till Breiviks och med poitiska åsikter tvärbrant till höger om hunnerhövdingen Attilas.
För dessa (kanske inte i något avseende en majoritet, men ändå tillräckligt många för att det ska kännas genuint skrämmande) är de islamofobiska åsikterna vilda och högljutt legio.
På högerextrema forum därute i rymden någonstans (jag skriver inte ut var) kan det exempelvis stå, under rubriker som "Varför Anders Breivik är en hjälte":
"Breivik, jag tänder ett ljus för dig och din heroiska insats!". Och från någon som har funderingar på att göra likadant som den famöse norrmannen:
"Varför inte bara storma en moské och skjuta vilt bland besökarna? Tror inte en enda vettig jävel sörjer då."
Eller också detta: "Låt dom bomba på! Rosenbad nästa hoppas jag!"
I en krönika i Expressen i förra veckan skrev Marcus Birro så här (och det följande är då strikt hans egen åsikt och på intet vis den tidnings som krönikan publicerades i - så är det ju):
"Det finns omständigheter när en människa, både innan och efter sin gärning, förverkat sin rätt att leva. Det här är en sådan omständighet."
Det finns absolut ingen anledning att säga emot.
OCH SOM BOB Dylan redan 1963 i Don’t Think Twice it’s all right, så elegant sammanfattade läget:
"It Ain’t no use in Turnin’ on Your Light Babe, I’m on the Dark Side of the Road".
Med den mångtydiga lilla engelska läsövningen, vänder vi oss så mot den ständigt lika sällskapliga lilla kattälsklingen Malin, som stryker sig energiskt mot mina ben (protesen av delvis titan samt det faktiska) och när det ringer i mobilen omedelbart överflyttar sig till mitt knä eller mina axlar.
ÄVENTYRET GÅR VIDARE.
Lita på just det.