HAN SER JU rätt mycket ut som en engelsk excentriker själv, professorn och kriminologen Leif GW Persson, när han avmätt stödd på sin spatserkäpp och iförd obligatorisk fotografväst samt med glasögonen uppe i pannan, haltar omkring och retroaktivt intresserar sig för engelska mord, i den tv-serie med samma namn startade i förra veckan.
Men herre gud: kunde inte professorn ha fått åtminstone 45 minuter eller en timme på sig att docera kring de gamla brottsfallen, i stället för den ynkliga halvtimme som han nu tilldelats?
När man nu ändå transporterade i väg både honom och ett inspelningsteam till England. Karl’n är ju liksom både självgående (om än med viss möda och med käppens hjälp för tillfället) och stötsäkert populär. Den ursprungliga serien Svenska Brott har ju semester och ersätts då av Engelska brott och sådana finns det ju åtskilliga att välja och vraka och göra reportage av och omkring.
ÄVEN UNDERTECKNAD HAR i tjänsten varit i London och tillsammans med fotograf Thord Nilsson vandrat omkring i några (ö)kända engelska mördares spår.
Det här var för cirka 25 år sedan och vi tog oss också fram (som även GW Persson) åtminstone en bit i den
famöse och fortfarande officiellt okände kvinnouppsprättaren Jack the Rippers blodiga fotspår i White-
chapel-kvarteren i östra London, samt besökte även den pub i området där en av de notoriska gangsterbröderna Kray (närmare bestämt Ronnie och inte brorsan Reggie) på 60-talet kom in och oceremoniellt sköt ihjäl en av gästerna (en konkurrerande gangster) och därefter bara gick ut igen.
Ingen av pub-gästerna hade sett någonting. Alls. Nej inte, då.
Hotellet vi bodde på låg alldeles i närheten av en av de lägenheter där syra-mördaren John George Haigh i början av 50-talet hade sina aktiviteter, men inget av dessa fall har nu intresserat GW Persson.
Men det har massmördaren på 10 Rillington Place, John Reginald Halliday Christie, gjort. Det kommer ett program om honom senare i serien och liksom flera svenska journalister före både mig och GW (Torsten Jungstedt, Torsten Ehrenmark) har jag varit ute och letat efter den adressen.
Huset är dock numera rivet och redan 1954 byttes den ursprungliga (och svårt skräckinjagande) adressen ut till Ruston Close, i den då nedgånget slummiga delen av den senare så hippa stadsdelen Notting Hill.
Christie dömdes till döden och hängdes, för i dagarna (15 juli, nu på söndag, 1953) 59 år sedan, i Pentonville fängelset. För mord på sin hustru, Ethel. Men det ansågs då (och även nu) att det låg bortom allt rimligt tvivel att han även – minst – låg bakom ytterligare sju mord. Varav ett antal av offren nogsamt hade placerats bakom väggarna i 10 Rillington Place.
Christie bekände bland annat att han hade mördat sin förre grannes fru, Beryl Evans. Vilket grannen, Timothy Evans, redan mot sitt nekande hade dömts och avrättats för genom hängning, redan 1950, tillsammans med mordet på deras nyfödda dotter Geraldine.
Evans erhöll först 1966 en postum ursäkt av den engelska staten för dödsstraffet för mordet på hustrun. Men eftersom Christie aldrig erkände mordet på dottern så anses Timothy Evans fortfarande som skyldig till det. En så kallad akademisk fråga.
John Christie räknas fortfarande som en av de allra värsta massmördarna i den engelska kriminalhistorien.
Under krigsåren arbetade han som frivillig polis och det anses som mycket troligt att han då, i det kaos som rådde under blitzen, tog livet av åtskilliga människor och troligen främst då kvinnor.
Christie, som hade ett mycket oansenligt och närmast trivialt så kallat ”tjänsteman i blankettverket utseende”, förhöll sig helt oberörd till såväl sina erkännanden som domen och då han stod invid falluckan med den svarta huvan över huvudet, i Pentonville-fängelset den 15 juli 1953, yttrade den 54-årige Christie med sin av en gasolycka försvagade röst till bödeln Albert Pierrepoint (som för övrigt även hade hängt Timothy Evans) att han besvärades av att det kliade på hans näsa.
– Oroa dig inte. Det går strax över, meddelade Pierrepoint lakoniskt. Och öppnade falluckan.
Dödsdomen mot Evans blev senare ett av argumenten för dödsstraffets avskaffande i England.
LÅNGT BORTA PÅ medeltiden kunde även djur åtalas i rättegångar. Men självklart aldrig katten MALIN !
Äventyret går ändå – obesvärat – vidare.
Fast, inte för gamla engelska massmördare.