VI GÖR ETT tillfälligt uppehåll i min nostalgiska serie om minnesvärda möten som jag haft privilegiet att få vara med om och ägnar i stället dagens krönikekolumn åt några händelser som inträffade i förra veckan. Som var en både spännande och stimulativ vecka, för undertecknad. På torsdagen var jag, för 15:e gången, med Lisa Wede och pratade om och lottade ut böcker på Hertsöns biblioteks årligen återkommande och oändligt populära Läs-Lusta, inför en uppmärksamt lyssnande publik på så där ungefärligen 98 kvinnor och 4 män. Som vanligt: årets bästa kväll + årets bästa fika!
OCH PÅ FREDAGEN transporterade jag i väg mig till centrala stadens kyrkogård och var där en av de sörjande. På min "egen" begravning.
Jag startar med att i stora drag ge en skiss till vad det senare stycket handlar om. Det handlar om den film som regissören Agneta Fagerström-Olsson har gjort efter Liza Marklunds roman Den röda vargen. I den boken (och filmen) förekommer det en journalist vid namn Benny, som är en väldigt lindrigt maskerad av version av undertecknad (de sympatiska dragen; en före detta kollega har fått bidra med de mindre hedrande karaktärsdragen) och som jobbar på en dagstidning i Luleå som har väldigt mycket gemensamt med Norrbottens-Kuriren.
Journalisten Benny tar en sen kväll bussen hem till Svartöstaden; sitter och läser i bussen tills han stiger av vid sin hållplats (något som jag har gjort cirka en miljon gånger) och börjar gå hemåt.
Då kommer en bil. Kör över honom. Backar. Samt gör om det igen. Benny dör. Bilen kör i väg. Detta sker alldeles i närheten av den gamla byggnad som alla sanna Svartöstadsbor känner som Ängesbygården. Farväl Benny!
DET ÄR OCKSÅ på det viset att, ett antal år innan hon blev mångmljonär, både jobbade jag med och intill (hon hade arbetsplatsen intill min, högt uppe i huset just under taket, i Kurirens ursprungliga byggnad på Stationsgatan) Liza Marklund.
Jag var åsyna vittne till när hon med nerverna utanpå kläderna slet med någon text, i frustrerad desperation kastade en bit kautschuk i huvudet på en hånfull fotograf och diverse annat ospecificerat stoff. Det var, i allmänhet och väldigt ofta, rätt mycket av sprakande drama kring Liza Marklund.
Inte för att jag stördes av det. Knappast. Vi hade kul där uppe under taket. Hamrade på våra akustiska skrivmaskiner, slet manuspapper ur dem och lämnade dem vidare till nattredaktör Johnson, som (om han inte valde att placera dem i fönstersmygen där de fick "ligga till sig") såg till att de gled in i nästa dags tidning, samt lät oss ohejdat mycket entusiasmeras av nyhetschefen "Stickan" Enbom, som på våningen under oss satt och vrålade och slog telefonlurar av bakelit i dito apparaturer, så att de hotade att helt demoleras (men så vitt jag vet ändå aldrig gjorde det).
Det här var i mitten av 1980-talet och det var riktiga tider det. När det bland mycket annat lät som det skulle på en tidningsredaktion: teleprinter-rassel, skrivmaskinsknatter, högljudda rop; alltsammans inne i en evig Lützen-dimma av påträngande cigarettrök. När Den röda vargen kom ut 2003 blev jag bara uppriktigt glad åt min, i och för sig rätt snabbt och brutalt överstökade, närvaro i intrigen. Jag har betraktat det som mitt modesta bidrag till litteraturhistorien.
SÅ SKULLE DEN då också bli film och det blev som så att mitt eget hus i Svartöstaden skulle användas för några scener. Filmteamet vällde välvilligt in och gjorde det de skulle. Och så skulle det bli begravning av Benny också och jag blev tillfrågad om jag hade lust att vara med. Som statist.
Och visst hade jag det. En så pass surrealistisk möjlighet nekar man ju inte till - "vill du komma till min begravning nu på fredag?", typ. Alldeles för bra för att avvisa!
Så i sällskap med andra sörjande som Elin-Alexandra, Marianne, Åke, prästen Tore och några andra stod och satt vi, där i närheten av kapellet och tittade på en bit presenning och: strax så var det över och plötsligt var vi alla 350 kronor rikare (statistarvode!).
Det var ju verkligen en grej!
KATTEN MALIN FICK stanna hemma. Där har hon det bäst.
Och Äventyret går ju, verkligen, bara vidare.