OJ, OJ, OJ, OJ, OJ!
Fem OJ i rad ska det vara, åtminstone om man ska citera den välkände tänkaren och numera även rapparen ("kärrrrlek!") Björn Ranelid helt korrekt, när han gick vidare i Melodifestivalen härom veckan.
Om han någonsin har planerat för en framtid hos Svenska Akademien, så bör han nog tänka om. Efter den pekoraltext som han frambringade, till musik (pekoral i sig är dock närmast standard för den betryggande evigt svulstige Ranelid), så bör han rimligen ha köpt ner sig för gott.
Och i stället blev det då en 51 centimeter lång liten tjej som döptes till Estelle som tilldrog sig "en viss uppmärksamhet" (Expressen hade 19 sidor i svit om henne, när hon just hade kommit) helt nyligen.
Expressens hovreporter med backslick, Johan T. Lindwall, slog något slags kvällspressrekord genom att samma dag ha en bildbyline, i färg, över ett helt uppslag och någon sida senare, en helsida täckt av ännu en bildbyline (i färg även den).
I all hovbevakningen framkom det också att hovet, helt oceremoniellt, har kickat den inställsamme historikern (en gång i tiden en lysande reporter) Herman Lindqvist, från hans inofficiella post som hovets egen historiker. Den blivande drottningen
irriterades över Herman och då fick han gå och ersattes fermt med den om möjligt ännu mera inställ- och hovsamme historieprofessorn Dick Harrison, som troligen legitimerade sig för jobbet bland annat genom att skriva och i Svenska Dagbladet få publicerad en recension av Tomas Sjöbergs och Deanne Raschers beryktade kungabok, från förförra året.
En fullt ut lika famös och fotskrapande ängslig recension vet jag mig knappast någonsin ha läst, i något ämne. Dick Harrison kan för övrigt också vara en av de mest arroganta och obehagliga personer jag någonsin sänts ut för att träffa, i yrket.
Detta skedde för kanske tiotalet år sedan, i samband med ett besök som han genomförde på LTU. Han betedde sig på ett fullständigt förbluffande anmärkningsvärt sätt, vilket ledde till att jag väldigt snabbt avslutade intervjun och korrekt, men kyligt, lämnade honom sittande vid kafébordet. Gammal regel: man ska aldrig äta onödig skit.
Herman Lindqvist protesterade koleriskt mot den senaste sessans namn. Estelle kändes, enligt hans finstilta bedömning, som namnet på "en nattklubb" eller en "bakelse".
Fast det har ju onekligen funnits en tidigare Estelle Bernadotte också. Hon som var gift med den år 1948, av israeliska terrorister som ingick i den så kallade Sternligan, mördade Folke Bernadotte; brorson till den dåvarande kungen Gustaf V (den nuvarande kungens farfarsfar).
Estelle Manville, som avled 1984 i en ålder av 79 år, var en amerikansk miljonärska. En av hennes bröder hette Tommy Manville och var en färgstark playboy, som ingick äktenskap vid ett tiotal olika tillfällen.
OCH I HELGEN sa vi stort tack och hej då till en av de finaste och allra mest respekterade skådespelare som det här landet någonsin har haft lyckan att äga. Erland Josephson lämnade oss, i den respektingivande åldern av 88 år.
På en vägg hemma hos mig hänger ett stilfult och vackert komponerat svartvitt fotografi, taget av Kurirens fotograf Håkan Gidlöw, i början av 1990-talet i Stockholm.
Det föreställer Erland Josephson i rollen som den gamle judiske advokaten Rosenbaum, huvudperson i en rad deckare av Olov Svedelid och Leif Silbersky. En svit av dem blev till tv-filmer också, och eftersom några av dem regisserades av Kjell Sundvall hade vi anledning att åka i väg och göra ett större reportage.
Erland Josephson var verkligen en av de allra vänligaste, roligaste och allra mest sympatiska personer som jag någonsin har intervjuat. Vi kom loss och pratade väldigt länge (det gjorde vi också på en filmfestival i Jokkmokk och på en bokmässa i Göteborg); en sorts modern renässansmänniska som det numera inte finns så särskilt många av.
KATTEN MALIN AVVAKTAR mars månads start (efter dagens skottdag). Även jag gör så, med blandade känslor...
Äventyret går dock vidare.