SNART ÄR DET MIDSOMMAR och sedan vänder det igen.
Ett lämpligt meddelande att använda sig av om man är en äkta ärrad misantrop och med det tillägget att det just i år redan verkar ha vänt, innan midsommar till och med, så är det ju ändå så som det bara är. Ingen återvändo. Ingen klarar sig.
Ingen klarar sig heller undan den gamle kompisen liemannen och i förra veckan stupade slutligen också, i en respektingivande uppnådd ålder av 91 år, den amerikanske författaren Ray Bradbury, oroväckande stillsamt i sitt hem i Kalifornien.
En värld av skräck och science fiction fans sörjer och bland dem de yngre adepter inom genren som följde efter Bradbury: Stephen King, Dean Koontz, Peter Straub, Ursula K. LeGuin och alla andra därtill.
Det var Ray Bradbury som nästan skrämde ihjäl mig, som tolvåring, och av bara farten därmed väckte min förtjusning och fascination för suggestivt mystiska skräckberättelser; något som obesvärat har hållit i sig allt sedan dess. Och egentligen bara har accelererat.
Det var en novell som hette Den lille lönnmördaren som introducerade mig för Ray Bradburys infernaliska skrivkonst. Och tillsammans med Shirley Jacksons novell Lotteriet tillhör den fortfarande det allra mest rysansvärda och nervdallrande som jag någonsin har läst.
Leta upp dessa två. Läs, rys, må bra. Veckans allra bästa råd och eventuellt även sommarens.
Den lille lönnmördaren är - ett spädbarn med mordiska instinkter. När jag som värnlös tolvåring tog del av denna depesch knockades jag så fullständigt sanslöst att jag dels (1) drabbades av avancerade sömnsvårigheter och (2) för alltid blev försvuren åt skräckgenrens alla diverse yttringar och möjligheter.
Jag fortsatte med att utforska det som fanns på biblioteket av Ray Bradbury och fann först den fantastiska novellsamlingen Oktoberlandet, med oförglömliga bidrag som Sjön, den tidigare nämnde Den lille lönnmördaren, Lien, Onkel Einar, Vinden, Det var en gång en gammal gumma, Släktmötet och Dudley Stones underbara hädanfärd med många flera och samtliga helt kongenialt översatta av Torsten Blomkvist.
Och så här definierade Bradbury det diaboliska tillstånd som han kallade för Oktoberlandet:
"Det landet, där det alltid börjar bli sent på året. Det landet, där kullarna är dimma och floderna är dis; där middagstimmen snabbt drar förbi och skymning och afton dröjer kvar och midnatten aldrig upphör.
Det landet, som mest består av källare under källare, kolbodar, garderober, vindar och serveringsrum där solen aldrig lyser in. Det landet, vars människor är höstmänniskor som bara tänker hösttankar. Vars människor låter som regn, när de vandrar förbi på de tomma trottoarerna om natten".
Ja, ni förstår ju själva att man föll som en fura för detta. Med Joe Mugnianis dova illustrationer därtill, i Norstedts originalupplaga från 1958.
Jag tog mig vidare och slukade även, omättligt, andra novellsamlingar som Den illustrerade mannen, Det eviga regnets dag, Glädjens mekanismer och Solens gyllene äpplen och romaner som Oktoberfolket och Blommande vin (skrämmande men även väldigt fina barndomsskildringar från mellan-Amerika). Och så de mera sf-mässiga Invasion från Mars, Fahrenheit 451 (den temperatur då papper fattar eld). Jag fick aldrig nog.
Bradbury skrev omkring 600 noveller och sammanlagt ett 30-tal romaner. Somliga av dem filmades; mest bekant är väl Francois Truffauts version av Fahrenheit 451 från mitten av 60-talet, men Den illustrerade mannen, med en enormt kraftfull insats av Rod Steiger, bör även den inkluderas.
I mina bokhyllor har jag samtliga översättningar av honom i originalupplagor och några av de ej översatta också. Tyvärr fick jag aldrig möjligheten att träffa honom, men han har alltid varit och förblir en av mina största litterära hjältar; en som jag villigt skulle låta tatuera in namnet på över bröstkorgen - Ray Bradbury, 1920 - 2012. R.I.P.
KATTÄLSKLINGEN MALIN TURNERAR mellan fåtöljerna och viker ihop sig där hon tycker att det är allra skönast. Hennes privilegium. Förstås: Äventyret fortsätter. Runt hörnet kan vad som helst inträffa.