Jag har i princip ätit det dygnet runt: inlagd sill, senapssill, brännvinssill, västkustsill, löksill, sill från Brantevik, svartvinbärssill, ansjovissill och så matjessill (tre förpackningar för en tia) med gräddfil och gräslök plus en del sillsorter som jag helt enkelt har lyckats glömma bort och förtränga också.
Det är våldsamt gott. Jag kan äta sill när som helst och turligt nog har vi ju den traditionen att sill hör till vid de flesta större helgerna: jul, påsk, midsommar. Sillen går till. Ständigt. I påskas var vi ett kamratkollegium som åkte upp till Kukkolaforsen och gav oss i kast med den därstädes restaurangens sillbord, med mycket mera och då ska jag ändå inte särskilt ge mig in på att prata om deras olika inläggningar av sik(!) och jag kan då inte annat än konstatera detta enskilda: jag har knappast någonsin råkat ut för ett mera fullödigt, komplett och överdådigt kolossalt sillbord än just detta.
Övriga delegater höll översvallande med mig i denna bedömning och hade jag inte redan kvalificerat mig för färdtjänst (fast jag använde mig inte av den just då) så hade jag definitivt haft behov av en sådan service, efter denna gargantuanska gourmand-lunch. Det finns tydligen de som inte tycker om sill. Alls. Dem förstår jag mig inte på.
Det är i alla fall själva kvintessensen av begreppet livskvalitet att sitta i rottingfåtöljen i middagssolen, på verandan, med en välfylld silltallrik (inkluderande färskpotatis och några kokta ägg) på bordet framför sig samt en kall burk 7,5:a, DN intill och från radion i fönstret hörs författaren Torgny Lindgrens eftertänksamt underhållande och mycket kloka Sommar-program. Just då är det - helt obruten - livskvalitet som alltsammans rör sig om. Så hade jag det på midsommardagen. Och det tackar jag hövligt för.
För övrigt uppnådde country-barden Kris Kristofferson 75 år förra onsdagen. Om det inte passar med att ge mannen bakom eviga odödligheter som Me and Bobby McGee, Help Me Make It Through The Night och Sunday Mornin’ Coming Down Nobelpriset i litteratur, så ge honom i alla fall för jösse namn Polarpriset och en miljon kronor.
Jag upplevde Kristofferson på Storsjöyran i Östersund för några år sedan och skrev efteråt att "det här var så bra så ingenting kan bli bättre - nu kan jag dö". Och bara några dagar senare var jag ungefär två timmar ifrån att göra just det. Jag ska aldrig uttrycka mig så fortsättningsvis.
Och så har världens mest kände trenchcoat-bärare hängt upp det plagget för gott. Skådespelaren Peter Falk avled, stillsamt, i helgen i en ålder av 83 år. Peter Falk hade ett emaljöga, tuggade ständigt på en cigarr och älskades av hela världen som den sluskige kriminalaren Columbo, som gav intryck av att inte ens vara i närheten av matchen men som alltid ändå var slugare än skurkarna. Falk spelade honom 69 gånger och var dessutom med i över 100 andra filmer.
Och även en annan legend har lämnat oss: sportkommentatorn Sven "Plex" Petersson, som även han med viss råge hade passerat de 80. På nyårsdagarna förr satt större delen av svenska folket i halvslirigt skick framför tv:n och slötittade på backhoppning från Garmisch, alltid kompetent kommenterat av "Plex", följt av valsmusik från Wien dirigerad av Willi Bosskowsky. En bakfylle-tradition.
Ernest Hemingway har också han dött. Men det var för 50 år sedan; den 2 juli 1961 riktade den 62-årige författaren ett tolv-kalibrigt, dubbelpipigt engelskt hagelgevär mot sitt huvud och tryckte av. Salvan slet bort hela huvudsvålen. Därmed var det hela över för honom. Mycket av det Hemingway skrev har inte åldrats så felfritt, men det gäller inte för Den gamle och havet och för hans inte-försedda-med-ett-enda-onödigt-ord noveller. De håller. Obesvärat. Och bör läsas. Och läsas om. Alltid.
Och nu är det ännu en fin sommarkväll på jorden och katten Malin spinner som en utombordare och Äventyret går bara pålitligt vidare och:
Varför är det inte oftare så här fint?