EFTERSOM DET JAG helst av allt vill göra under en utekväll inte är att hantera bowlingklot och käglor (men filmen The Big Lebowski, där Jeff Bridges och hans polare mestadels gör just det är en av mina tvärsäkra favoriter) så har det ännu inte blivit så att jag har besökt Luleås senaste krog O’Learys, borta på Sandviksgatan.
Men knappt hann stället öppna så smattrade klagomålen in. Folk stod och pissade och rökte och spydde samt TALADE HÖGT och vete fasiken allt VAD DE ÄNDÅ GJORDE.
Och: det ska de ju givetvis inte göra. Men gör detta likafullt. Men: efter en stund så brukar det ju onekligen lugna ner sig.
Om stället inte får stänga. Gnällgänget på Skomakargatan, i centrum, lyckades ju få stopp på det väldigt stillsamma stället Nova för ett antal månader sedan. Genom att hänvisa till ideliga störningar. Så då blev det - exit Nova. Ett av det trevligaste och minst stökiga uteställen som den här stan någonsin har härbärgerat.
Men då kan vi väl i stället göra så här då: ut med samtliga krogar i stan, till lagom långt ut i skärgården till några valfria öar!
Skicka förresten med Systembolaget också, så slipper vi A-lagarna av bara farten (de följer med - om så Systemet etablerar sig allra längst ut på Rödkallen).
Och fixa därefter skytteltrafik med helikoptrar (krogarna står för den servicen och kostnaden) samt bygg även en jättelik bro (kunde man bygga en bro till Danmark så) ut till skärgården, så är alla transporter fixerade och klara.
SEDAN ÅTERSTÅR DÅ bara att ordna en gated community, med vakter, av Luleå. Så slipper vi alla jävlar som står och spyr och pissar och spyr (ännu mera) och röker och TALAR HÖGT och STÖR. HELA TIDEN!
FÖRRESTEN VAR DET ju alldeles utmärkt att Paul Simon fick Polarpriset, med vidhängande mille. Han är alla gånger värd det. Nu, då och för alltid en av tidernas allra bästa songwriters, med eviga klassiker som Bridge Over Troubled Water, The Boxer, Graceland, You Can Call Me Al och Capeman på sin låt-cv (samt The Sound of Silence som alltid petar fram en tår i mitt öga).
Polarpriset (som instiftades av den kreative Stikkan Andersson) har gått till väldigt många beundransvärda artister allt sedan 1992 (samt några rätt förbryllande också - Miriam Makeba?, Gilberto Gil?, Björk?) men några skrämmande missar har också noterats. Om man verkligen ska belöna sådana som har betytt något för musiken.
Nämligen: rock’n’rollens unike arkitekt Chuck Berry, country- och många andra musiksorters originalnestor Willie Nelson, en av alla tiders allra bäste amerikanske musiker Robbie Robertson (från The Band), eller Neil Young. Missar som bör repareras.
EN GENTLEMAN AV den oförstörbara sorten har också hängt upp sin basker för gott och sagt ett, säkerligen, försynt farväl.
Gunnar Bergbom. Fotograf. 80 år.
Han som skapade firman Lule-Bild. Gav ut många böcker och kalendrar (naturligtvis med hjälp av sin personal, där sonen Per, som tog över firman efter far, ingick) och till sist liksom personifierade begreppet Stadens Fotograf.
Förr i tiden, när redaktionen ännu låg på Stationsgatan, hände det att han ringde på dörrklockan och bad att få komma upp.
- Får jag bara sitta här och känna på atmosfären?
Sedan satt han och bara gjorde det. Tyst och belåtet leende. I någon timme. Störde absolut inte. Var inte alls i vägen på något sätt. När han fått atmosfär så det räckte tackade han för sig och gick.
Och nu har han gjort det för sista gången; mannen som tog bilden på Maud Adams som fick modellagenturen ute i världen att sprattla till för hennes skull. R.I.P. gamle kompisen Gunnar Bergbom!
MEN KATTÄLSKLINGEN MALIN är kvar. Förhoppningsvis lika länge som jag är det.
FORTSÄTTNING FÖLJER - PÅ ÄVENTYRET.