Att dö endast 56 år gammal (rättare sagt: ung) ska man ju faktiskt inte behöva göra.
Ändå inträffar det. Regelbundet. Djupt jävla orättvist. Om nu alls någonting i den här branschen som har med döden att göra, kan kallas för rättvist (mycket tveksamt).
För bara några få dagar sedan gick i alla fall ännu en gammal kamrat till mig vidare, mot de sälla jaktmarkerna där utbudet av fiskar som alltid nappar ständigt är lika rikligt.
Han hette Mats Hagberg, kallades allt sedan tonåren och kanske ännu tidigare för "Klatsch" eller "Klarte", jobbade som filmfotograf för först SVT, sedan TV 4, sedan för 24 Norrbotten och till sist för SVT igen.
Han blev alltså 56. Samma antal år som "Tomten i Stadsparken" Harry Nyman blev, som försvann för några få år sedan. Och i Luleå visste de allra flesta i någorlunda samma åldersgrupp som "Klarte" vem han var. Han kände, kort sagt, "alla". Var mera än social, stor och bullersamt jovialisk. Snäll. Tog plats. Gillade blues- och rockmusik, fiske, öl och att umgås med alla vänner och kompisar, som han hade till synes hur många som helst av.
Han var rolig som fan. Bra på att berätta historier. Debattör och flitig twittrare. Mycket kul att dricka en eller tio pilsner med. Visste i allmänhet "allt" om de allra flesta. Var bara i sällsynta fall på dystert humör, även om förstås även han hade sina mörka stunder. Som vi alla har. Slutligen fälld av sjukdomar.
Mats Hagberg var sonson till den stridbare gamle stalinisten och kommunistledaren Hilding Hagberg; om vilken det skämtsamt brukade påpekas att "när det regnar i Moskva slår Hilding Hagberg upp paraplyet i Stockholm".
Hilding hade känt historiens vingslag slå när han medverkade i mordbrandsrättegången mot männen som hade sprängt Norrskensflamman 1940 och dödat fem personer. Liksom när han var med och, tillsammans med andra internationella kommunistledare som Togliatti från Italien, Thorez från Frankrike och Dimitrov från Bulgarien bildade hedersvakt vid Stalins kista 1953.
Mats var kompis med sin farfar och hälsade regelbundet på honom i dennes lägenhet på Munkeberg i Luleå, där han bodde till han stupade i en ålder av 94 år.
SJÄLV KÄNDE JAG honom sedan över 40 år tillbaka. Så visst känns det för jävla sorgligt när även denne profil (den som en gång mött honom glömde honom knappast) nu har vandrat vidare mot förhoppningsvis bättre öden.
Jag tänker på en gammal sång av Dan Hylander & Raj Montana Band som heter Ballad till en snubblad vandrare, och som egentligen var tillägnad gruppen Little Feats sångare Lowell George, men som också passar gott in på kamraten Mats Hagberg (R.I.P.) som härmed bringas en allra sista hälsning.
OCH JUST I dag slår då undertecknad till och blir en smula äldre (i övermorgon den 25/5 hade The Bands exceptionelle trummis Levon Helm blivit 71 år, men även han dog ju nyligen) och från och med nu har jag bara 142 år kvar till jag fyller 200 år.
JAG LÄSER NÅGONSTANS att då kungl. maj:ts farbror, greve Carl Johan Bernadotte, härom veckan avled i den onekligen respektingivande åldern av 95 år (dessa Bernadottar blir gediget åldriga) så var det även det allra sista barnbarnsbarnet till Englands drottning Victoria (1819-1901) som försvann.
Carl Johan föddes visserligen inte förrän 1916 så de möttes aldrig. Men likafullt. Detta är sannerligen eftertrycklig historia, eftersom Victoria hade barnen Victoria, Edward, Alice, Alfred, Helena, Louise, Arthur, Leopold och Beatrice (nio stycken; det fanns ingen tv på den tiden) och blev det nu fel här någonstans så skyller jag på Expressens fenomenala kolumnist Cecilia Hagen, från vars spalt jag ohämmat har ägnat mig åt att knycka ovanstående fakta
VI FÅR PLATS med ännu ett nyligen timat dödsfall: den hårt legendariske tyske krigsfotografen Horst Faas, som dött i Munchen, 79 år gammal.
Han bevakade oroligheterna som senare blev krig i Vietnam, från 1962 till 1970, och sårades svårt 1967.
Hans beryktade motto löd: "Vad jag gillar är - bang, bang".
KATTEN MALIN GILLAR mat, vila och solsken. Samt social sam- och närvaro.
Och Äventyret går ändå vidare.