DET ÄR SORGLIGT men nu är det så, i alla fall: Den engelska pubrockens grand old man, Wilko Johnson, 67, är drabbad av inoperabel cancer i bukspottskörteln och är slutgiltigt döende. Han är, för att använda sig av en av de låttitlar som han skrev när han var verksam i den sedermera legendariska gruppen Dr Feelgood under 70-talet: Goin’ back home.
Wilko Johnson var i Luleå förra året och då fick jag ett generöst samtal med mannen. En hel del talar visserligen för att han var värre stenad än en gammal kristen martyr och jag misstänker också starkt att någon bokstavskombination diskret borde placeras i hans läkarjournal men: det gick bra ändå.
Vi hade ju träffats förut. För 29 år sedan på en rockfestival i Vallsberget, Piteå, då en vibrerande Wilco var huvudnumret. Detta kom inte Wilco i håg men det gjorde jag och hade med mig kopior på gamla texter samt foton.
- Det här har faktiskt aldrig hänt mig förut och om vi skulle träffas om ytterligare 29 år så ger jag dig tusen pund, förklarade Wilco högtidligt.
Den chansen var ju redan då tämligen slim. Och nu är den obefintlig. För nu är det alltså exit och finito för ett av rockmusikens verkliga original och en av dess ursprungliga Wild men, som i en intervju med musikmagasinet Classic rock dock verkar ta det hela med fattning och summerar sin situation sålunda:
- Döden? Den koncentrerar sinnet på ett strålande sätt.
ETT ANNAT EXIT-MEDDELANDE, publicerat i en artikel av Björn Af Kleen på Expressens kultursida helt nyss, är att gamla fina och av omkring 100.000 böcker på 800 kvadratmeter välfyllda Rönnells antikvariat, på Birger Jarlsgatan i Stockholm, löper en fullt realistisk chans att få klappa igen för gott.
Orsaken? Hyran accelererar till marknadsmässig nivå och då har man inte råd att ara kvar där man har funnits sedan 1929.
Härifrån har man ju burit ut åtskilliga bokhögar, allt ifrån 70-talets början. Jag överdriver inte om jag hävdar att jag inhandlat tusentals volymer härifrån och det vore verkligen jämställt med kulturellt harakiri, om Rönnells tvingas stänga på grund av en brutal hyreshöjning.
Det får, helt enkelt, bara inte ske! Så det vore inte så illa om någon kulturellt beprövad IT-miljardär i sista minuten kunde träda in och hyressponsra.
FÖRRESTEN: JAG SKULLE tro att vi som såg TV-programmet Skavlan förra gången, också fick bevittna den svåra mediefjanten Alex Schulmans exit från offentigheten då. Inte på grund av Skavlan själv. Men tack vare den danske skådespelaren Nicolas Coster-Waldau, som inte föll ens en sekund för det narcissistiska meta-svammel som paret Schulman (Alex hade med sig frun Amanda), med stor självgodhet tjattrade fram.
Dansken, som var där för att puffa för några av sina nya filmer, struntade i det och demaskerade i stället det aningslösa paret. Åtminstone frugan var helt omedveten om vad som hände. Men Alex själv anade det. Fast då var ögonblicket redan förbi.
Tack för en stunds enormt bra tv!
JAG LYSSNAR NU exempelvis på :
Anna Stadlings cd (Warners) med mästerliga tolkningar av sånger av Johnny Cash. Kommer till Luleå 27 april!
Steve Earles The Low highway, Chip Taylors Block out the sirens of this lonely world samt David Olneys Predicting the past (alla Rootsy och alla mera än enbart bra).
TITTAR PÅ DVD:er som The perks of being a wallflower (Nordisk film), som har mycket att tillföra i ämnet hur-det-är-att-vara-ung; hela säsonger av den intelligenta serien Breaking bad (Sony) och ska i veckan se danska filmen Jakten på bio, som jag bara vet är enormt bra.
LÄSER DÖDSDÖMD AV Damien Echols (Norstedts), som har tillbringat nära två decennier i ett Arkansas-fängelse och undgick dödsstraffet med en hårsmån, efter att oskyldig ha dömts för mord.
Katten Malin är min ständiga kamrat och tröst när tillvaron jävlas som nu och så till sist: Äventyret går vidare.