MAN DÖR HELT enkelt inte när man bara är 48 år. Om inte väldigt extraordinära orsaker föreligger, vill säga.
Och att drunkna i ett badkar, på ett lyxhotell i Hollywood, så som sångerskan Whitney Houston gjorde i helgen sedan hon hade somnat i detsamma, får väl absolut räknas som just en sådan orsak.
Därmed släcktes ljuset för både en av de vokalstarkaste och allra grundligast olyckliga artisterna i vår samtid, men det går nog ändå inte att riktigt hävda att förvåningen blev alltför påträngande stor.
Whitney Houston, dotter till den nästan lika fantastiska sångerskan Cissy Houston och guddotter till den i sin glans dagar ännu mera fantastiska sångerskan Aretha Franklin, har under det senaste dryga decenniet varit jämförbar med en katastrof som bara väntat på att inträffa. Vilket den nu, till sist, gjorde.
Hennes personliga katastrof-tillstånd berodde på droger och mera exakt en specifik drog: crack cocaine. Kokain som man inhalerar via en speciell rökpipa och vanligtvis blir extremt snabbt och djupt beroende av.
Det var förre maken, sångaren Bobby Brown, som introducerade Whitney Houston för crack. Hon hookades fast omedelbart och sedan eskalerade bara hennes missbruk mot ständigt plågsammare höjder. Endera ensam eller i destruktivt sällskap, med den i drogen lika fastnaglade maken Bobby Brown.
"Jag är min egen värsta fiende" fastslog hon i en tv-intervju för några år sedan. Hon har legat inne för rehabilitering otaliga gånger och det kan hända att hon var drogfri vid sin död, men så tunga droger som de Whitney Houston regelbundet använde under så pass lång tid, sliter enormt på både kropp och själ, vilket kan ha bidragit till att hon somnade och drunknade i badkaret.
MED HENNES DÖD kan ännu en av de kolossala och mångmiljonsäljande megastjärnorna från 1980-talet strykas från närvarandelistan. Michael Jackson är redan struken och kvar finns då, efter Whitney Houston, Prince, Madonna och Bruce Springsteen. Så vitt jag vet har aldrig några drog-rykten kopplats till någon av dem.
Men för att minnas Whitney Houston på ett fint och äkta värdigt sätt, leta rätt på en kopia av filmen The Bodyguard (1992) och pröva att förbli oberörd när hon stoppar den privatjet som hon befinner sig i, springer ut ur den och kastar sig i armarna på den livvakt som spelas av Kevin Costner.
Kitsch, i och för sig. Men av äkta klass och så: I will always love you, som countrystjärnan Dolly Parton nästan två decennier tidigare hade skrivit som en avskedssång till sin partner (på flera plan) Porter Wagoner. Men som Whitney Houston lyfte till sant oförglömliga höjder.
Så: R.I.P. Whitney. Det kan du verkligen behöva.
OCH SÅ FIRAR drottning Bettan av Storholmen 60 år på den engelska tronen i år och vill man inför detta faktum utbrista i ett Long live the Queen! så är det fullständigt relevant.
Den 21 april fyller hon 86 år men i sammanhanget är ju det enbart futtigt. Hon har att brås på; hennes mamma, den förutvarande drottningen, blev utan större besvär 102 år innan hon stämplade ut.
Bettans anförvant, den imposanta och ständigt (inför åtminstone alla fotografer) i svart sorgklädda och stenhårt buttra drottning Victoria, lyckades också fira 60 år som regent. Det var den 22 juni 1897 och dåtidens Great Britain var, med sina enorma kolonier världen över, betydligt mera Great än vad det nu är.
Representanter för samtliga kolonier hade kallats till festligheterna i London, som hade lagt ut 250.000 pund på gatudekorationer (motsvarande 200 miljoner svenska kronor i dag). Flaggan Union Jack vajade stolt från varje byggnad när infanterister och kavalleriets elittrupper från hela det Brittiska imperiet red fram längs paradvägen. Den evige kronprinsen Charles bör ju pensioneras och i stället borde prins William få ta över efter gamla Bettan.
Katten Malin bryr sig föga om sånt här utan spinner bara hemtrevligt och trivsamt.
I fullständig trygghet, för:
Äventyret går ju bara vidare.