Det behövs ju egentligen så lite för att man ska bli glad och på gott humör.
Som att solen står som spön i den ännu snöiga backen och det bara är några väldigt - försumbara - grader kallt, när man (inte för tidigt på morgonen) släpper upp rullgardinen.
Det är ju kopiösa mängder av snö som ska tina och försvinna och det är inte alls uteslutet att det kan ramla ner ännu (mycket) mera också. Mars brukar vara en månad att lita på.
Men ändå: någon dag, ibland och då och då. Solsken, över snövidderna. Då blir man glad. Mera kräver vi ju inte.
JAG HOPPAS OCKSÅ att ni tog del av kollegorna Linda Kasks och Andreas Wälitalos enkelt gripande reportage Fyra månader efter olyckan, i lördagens Kuriren.
Den med 55-procentiga brännskador i stort sett täckte 19-åringen Gustaf Seppelin Solli och hans 18-åriga flickvän Pernilla Lövgren berättade om hur livet blivit för dem, efter den fruktansvärda olyckan i samband med rengöringen av en kalkugn på SSAB i Luleå, i november i fjol. En av hans arbetskamrater dog. Gustaf Seppelin Solli klarade sig. Mirakulöst.
Och nu skyller alla ifrån sig om hur detta kunde hända.
Grabben tycks ta sitt hårda öde med någorlunda fattning och jämnmod och det är ju beundransvärt.
När det var som värst på sjukhuset så tänkte han för sig själv "så här dåligt kan en människa inte må och fortfarande leva". Men: det gjorde han och har också fortsatt att göra.
Och han har sagt till sin läkare att "oavsett vad ska jag dricka pilsner till sommaren. Och åka raggarbil".
Ganska modesta - men ändå tuffa - önskemål, förvisso. Men Gustaf Seppelin Solli tycks vara av det tjuriga slaget som säkert kommer att genomföra dem. Jag, och säkert många andra, håller i alla fall alla våra tummar för att det ska lyckas för honom.
Åtta fingrar har blivit till stumpar, synen har nästan försvunnit och stora delar av hans kropp är täckta med sårskorpor.
- Jag tycker i alla fall att du är fin, säger Pernilla Lövgren och stryker honom över ryggen. Och man får tårar i ögonen.
Och Gustaf Seppelin Solli konstaterar:
- När jag tänker på alternativet, så gick det ändå ganska bra för mig.
Men se till att klämma åt de jävlarna som slingrar och krumbuktar sig, Gustaf! Du kan förmodligen aldrig få ut en fullständigt rättvis kompensation för det helvete som drabbat dig men - lycka verkligen till ändå!
Och tack för ett mycket meningsfullt och synnerligen äkta reportage.
OCH NU ÄR VI tillbaka på påskaftonen 1966. Jag är elva år, det finns bara en enda svartvit tv-kanal och gillar man popmusik så är det svältfödsel som gäller, (likadant om långfilmsutbudet: en (1) i veckan och jag såg allt som erbjöds; om det så handlade om filmer från Östtyskland eller Kongo - men mest var det ju ändå amerikanskt och engelskt).
Men på påskaftonen det året satt "alla" i någorlunda "rätt" ålder och tittade. För då hade en faktiskt färsk amerikansk halvtimmesserie premiär, fylld av humor, påhitt och musik.
The Monkees!
Och därefter handlade det bara om Hey, hey, we’re The Monkees, Last train to Clarksville, I’m a believer, Pleasant valley sunday och annat. De närmaste veckorna och det närmaste året.
För The Monkees höll inte så värst länge, innan både TV-showen och själva gruppen lades ner och försvann.
De var ett pojkband, långt innan det begreppet hade uppfunnits. Skapade av producenten Don Kirshner som vaskade fram fyra för ändamålet lämpade grabbar i 20-25-årsåldern och på de första plattorna var det studiomusiker som spelade (såväl den blivande massmördaren Charles Manson som den blivande västkustmusikern Stephen Stills lär ha varit med och sökt).
Och nu har en av The Monkees gått till de sälla jaktmarkerna: engelsmannen Davy Jones, 66.
Tänkte bara att ni ville veta. Det var ju länge sedan påskafton 1966.
KATTEN Malin har det enbart fridfullt bäst i solen.
Och Äventyret bara fortsätter. Lika fridfullt.