EN TOLVÅRING SOM uttrycker sig så här får man faktiskt ha hur mycket respekt som helst för:
- Jag tänkte att jag likaväl kunde dö där och då, bara mina vänner klarade sig.
Det var tolvårige Olle Frisk, nere i Funäsdalen i Jämtland, som blev riven och biten av björnen i det ide, som han oförhappandes hamnade i när han och några kompisar åkte skidor.
Björnhonan chockvaknade ur sin sömn och skulle instinktivt skydda sina tre ungar (vilken mamma skulle för övrigt inte göra detsamma under sådana premisser?). Men tolvåringen blev bara lätt skadad och det var ju för väl det. Därefter försvann björnhonan och så blev det på det viset att trion med björnungar avlivades, några dagar senare, trots att minst en djurpark erbjudit sig att härbärgera dem.
Tolvåringen själv hade då, från sin lasarettssäng, bönat och bett om att björnungarna skulle skonas ("det var ju inte deras utan vårat fel, att det blev så här tråkigt") men det hjälpte alltså inte.
Och själv kan jag inte riktigt bli av med hela den här beklagansvärda historien. Jag menar: björnar ska man ju vara rädda om. Men olyckshändelser har ju en benägenhet att inträffa. Och så då dessa gentlemannamässiga tolvåringar som uttrycker sig så att det liksom skär i hjärtat, när man tar del av det.
Och de menar det säkert också. På allvar. Det är det som är så fint. Trots allt: riktiga hjältar, trots den ödesdigra olyckshändelsen.
NU HAR DET för övrigt också gått så långt att jag personligen fullkomligen spyr. När ännu ett imbecillt matprogram svischar förbi, när man lagom vilset zappar omkring med fjärrkontrollen till tv:n.
Det finns ju hur många som helst (minst lika många som det gör av heminredningstidskrifter, som det också finns alldeles, ALLDELES för många av!) av dem. NOG nu! Och väldigt få av dem är sevärda och ännu färre bra. Försvinnande få.
Det är egentligen bara Per Morbergs busigt svettiga och hårviftande rundpallar bland knivar och andra köksattiraljer och så TV 4-programmet där "vanliga" människor lagar mat till andra "vanliga" människor, som har något egentligt värde i den här genren. Resten kan, med fördel, komposteras.
MEN: ENLIGT UPPGIFT från Livsmedelsverket, så slänger varje svensk i snitt 56 kilo prima mat varje år. I hur stor utsträckning tv:s matprogram kan beskyllas för detta vet jag ju inte. Mera troligt är det vår övernitiska inställning till bäst före-datumen på förpackningarna, som är en stor förklaring till det här helt onödiga svinnet.
I stället för att lita på luktsinnet så finns det (alltför) många som rigoröst kastar (allt) som har en datumstämpel som har passerats med en halvtimme. Och det är ju att ta i, eller hur?
MEN VÄLDIGT INTRESSANT tv just nu (den här röda tråden slingrar sig onekligen omkring en del men kan ändå följas) är Anna Lindman Barsks (tidigare vid SVT i Luleå) nya serie Från Sverige till himlen, där hon åker omkring i landet och möter människor som låter sina liv styras av religionen.
Jag har bara sett avsnittet om den buddhistiska kvinnan men liksom i sina tidigare tv-serier, om livsåskådning och religion, vidöppnar sig Anna Lindman Barsk helt och hållet, med respekt och ohöljd nyfikenhet för sina ämnen och människor. Detta föder automatisk spänning och lyster hos den som tittar. Vare sig man är svårt intresserad av ämnet eller inte ... alls.
I VILKET SAMMANHANG som helst känns det ändå otroligt lugnande att den åldrige rock’n’roll-hårdingen Lemmy (med de förödande tuffa ansiktsvårtorna) från gruppen Motorhead (som en gång i forntiden faktiskt har spelat på Brännaberget i Överkalix), har talat ut om sina egentliga dryckesvanor i magasinet Close-up. Och där erkänner att han numera föredrar - rosévin.
Det är ju onekligen en bit från de Jack Daniels-flaskor han tidigare ständigt svingade men: även fan har ju en tendens att bli gammal.
NU ÄR DET ju också ändå vår (och som vi har väntat på den!) och kattälsklingen Malin njuter helt trankilt men rättvist i solskenet. Let the sunshine in, alltså!
Nu kan man ju till och med, på allvar, tro på att Äventyret fortsätter.