SKRIVKRAMP - ÄR ETT begrepp som vilken sorts skribenter som det än handlar om, inte vill höra talas om eller egentligen ens erkänna att åkomman alls existerar.
Man bör inte drabbas av den. Helst inte. Som dagstidningsjournalist skriver man inte sällan för publicering dagen därpå. Och då har man en så kallad lämningstid - på det internationella engelska tidningsspråket: en deadline.
Lämnar man texten som det handlar om efter den stipulerade tiden (förslagsvis och rätt ofta 22.00) så blir redigerarna, som sitter och väntar på att placera text och bild på sin avsedda plats i tidningen, komplett tokiga och erupterar likt vulkaner med jättehäftiga utbrott. Och det får man ju förstå.
Och har man då, som skribent, drabbats av någon sorts akut skrivkramp ...
Ja, då är det liksom läge för hastig förflyttning ...
Jag har varit i den här alldeles ljuvligt underbara branschen i över 30 år och (jodå!) även jag drabbats av skrivkramp. Dock inte av akut karaktär (tack och lov!).
MEN I BÖRJAN av 2000-talet störtade jag rakt in i den metaforiskt så beryktade Väggen och blev, lika metaforiskt, stående mot densamma och dunkade metodiskt och envist mitt huvud mot den. Under tillräckligt lång tid.
Jag minns att jag hade tre större personporträtt i intervjuform, som väntade på att skrivas ut. Men jag förmådde inte att göra det. Kunde inte. Fixade det. Inte. Alls. Så de förblev outskrivna. Och har fortfarande inte blivit vare sig utskrivna eller publicerade. Och lär nog aldrig bli det heller.
Jag förklarade för den trio det handlade om vilka omständigheter det rörde sig om. De hade alla den allra största förståelse och sympati för detta. Men lika förbaskat drabbades jag ändå av ångest över detta faktum. Som en tid längre fram utvecklades till panikångest och ett syndrom som jag lever latent med ännu i dag och förmodligen för all framtid som jag kan ha kvar. Men då handlar det om flera orsaker och dem struntar vi just för tillfället i.
Vid sena textlämningstillfällen (och här handlar det rätt så mycket om rutin och träning) så existerar inte några tillfällen till textmässigt finlir.
Då handlar det i stället om att få ur sig texten så fort som möjligt och att vara glad om man har lyckats få ner alla väsentliga fakta någorlunda rätt i den.
För min del har det oftast handlat om väldigt sent lämnade konsert-recensioner (till och med ibland senare än 22.00 ...) och vid dessa lägen har man förvisso kunnat citera författaren OCH journalisten Ernest Hemingway som en gång beskrev en situation som denna med orden "Då handlar det om 80 procent transpiration och om högst 20 procent inspiration". Några bestående mästerverk blir det sällan frågan om.
DN hade förr om åren en fullständigt lysande stilist (numera tyvärr avliden) som hette Oscar Hedlund, som hade väldigt svårt för att komma i gång och skriva; inte sällan om musik, hundar, datorer samt båtar. Han försökte bota sina besvär inför det oundvikiga med några särskilda ritualer; alltså badade och bastade han, både länge och väl. Det hände att redigerarna fick komma och hämta honom, till och med. Men sedan kom han i gång och då flöt fenomenalt förträfflig text oavbrutet ledigt fram.
MEN DET ALLRA mest extrema fall av skrivkramp som åtminstone jag känner till, är definitivt den som drabbade den helt exceptionelle amerikanske författaren och reportern på den legendariska tidskriften The New Yorker, Joseph Mitchell (1908-1996), och som behöll honom i sitt orubbliga grepp från 1964 till 1996. Alltså: i 32 år. Från det han var 55 år tills dess att han dog, vid en ålder av 87.
Hans kolleger har i minnesorden efter Mitchell vittnat om att han varje morgon, ständigt lika korrekt, anlände till redaktionen, gick in på sitt rum, började skriva men: några texter för lämning kom aldrig från honom.
Han talade aldrig med någon om sitt problem. Men han fortsatte dock troget att komma till redaktionen och att skriva. Men något publicerat under 32 år blev det inte. Och hans chefer lämnade honom taktfullt i fred.
OCH PLÖTSLIGT ANFALLS jag av vetskapen om att det är dags att utbrista i ett stort och jublande GOD JUL & ALLT SÅNT. Så då gör jag det. Från mig och den jul-ljuvliga kattälsklingen Malin.
Äventyret fortsätter ju, obesvärat, ändå.