NU TILL HELGEN är det inte bara den från Amerika importerade skrämsel- och kommers-helgen Halloween (se för övrigt gärna en i veckan förekommande blogg på Kuriren.nu för ännu mera i Halloween-ämnet), utan vi har även nått fram till sommartidens slut och övergången till Vintertid. I och för sig bistert. Men föga att göra något seriöst åt. MEN ÄN SÅ länge har väl inte hösten varit så väldigt dålig, eller hur? Årets traditionellt finaste kväll inföll i alla fall i onsdags, då det vankades ett styck välbesökt (över 100 personer!) Läslustan på Hertsö bibliotek igen. Numera är de flesta bokförlag hedrade över att få vara med och skänka böcker till detta sant kulturbefrämjande evenemang, där Lisa Wede från radion och undertecknad alltså sitter och småpratar om ett antal böcker och så kan man vinna de böckerna på sin inträdesbiljett också. Förr om åren har faktiskt en del av Sveriges största bokförlag varit väldigt snåla när det handlat om att sponsra med böcker. En märklig inställning, som dock nu har väsentligen förändrats. Så det där var en bra kväll. Men det finns ju bra höstdagar också. Visst gör det ju det. JAG HAR BLAND annat reviderat min nästan onödigt stora skivsamling och då kommit i ny och överraskande kontakt med många skivor, som jag mer eller mindre hade glömt bort att jag alls ägde. Men det följande handlar ändå inte om några sådana skivor. Jag vet exakt var jag har cd-skivorna med Mark Knopfler och James Taylor. Och jag plockar gärna fram och spelar dem, väldigt mycket och särskilt gärna en smått halvfrostig och lugnt stillsam helt vanlig i oktober, då deras lågintensiva, känslodrabbande och helt levande musik utgör ett synnerligen smakfullt soundtrack till den oundvikliga hösten. För inte länge sedan vek jag en hel dag åt den här favoritverksamheten. Jag startade med James Taylors Hourglass, från 1997, och föll åter handlöst ner i de känslobrunnar som Little More Time With You, Boatman och Line 'Em Up erbjuder. Samt den så innerligt genomfina versionen av gamla örhänget Walking My Baby Back Home (det är Monica Z:s och Beppe Wolgers Sakta vi gå genom stan på engelska det). Stor lycka. Ogrumlad glädje. Sedan blev det - givetvis - Taylors October Road, från 2000, som är något av det bästa han har gjort med låtar som September Grass, Belfast To Boston, Raised Up Family och så hans värkande version av den snart årstidsaktuella Have Yourself A Merry Little Christmas. James Taylor-avsnittet avrundades med Covers, från 2008, där han och medmusikerna gör finfina och nyprofilerade versioner av gamla låtar som Jimmy Webbs Wichita Lineman, Bo Diddleys(I'm A) Road Runner och Buddy Hollys Not Fade Away. MARK KNOPFLER, GAMLE Dire Straits-gitarrgunslingern, är också en man för vilken höst-dag som helst och med definitivt samma lyster och glöd i framtoningen som James Taylor (de har även tidvis samarbetat). Sailing To Philadelphia, från 2000, är en stor favoritskiva, med gott om knäckande speciellt gitarrspel och vindpinade exempel som titellåten (där Taylor medverkar), One More Matinee och Silvertown Blues. Över till den lika fina The Ragpicker's Dream, från 2002, med Why Aye Man, Daddy's Gone To Knoxville och A Place Where We Used To Live. Samt även Shangri-La, från 2004, som ökar på stämningen med exempelvis Boom, Like That och The Trawlerman's Song. BÅDE JAMES TAYLOR och Mark Knopfler är raffinerat underbara musiker och fina förmedlare av tröst och väderbitet reflekterande känslor. De är bägge två män med höst-feeling och man kan lita på dem. Jämt. Jag avslutade den här underbara höstdagen med att spela igenom antologin Great Days med John Prine, enormt respekterad som en av USA:s bästa sångtextförfattare någonsin. Här flöt Sam Stone, Paradise, Hello In There, The Late John Garfield Blues, Saddle In the Rain, Angel From Montgomery och Speed of the Sound of Loneliness fram. Med mera. Underbart. Och alltsammans. DET TILLHÖR MITT livs mest ovärderliga ögonblick att jag faktiskt har träffat John Prine. 1998 i Portland, Oregon. Kommer aldrig att glömma det. Hur stort som helst. Katten MALIN störs aldrig av någon musik. Hon vilar filosofiskt och kanske till och med gillar det hon hör. Det känns ju fint att - Livet går vidare. Visst?
