I LÖRDAGS VAR det, musikmässigt sett, för mitt vidbekommande en riktig Chris Rea- och Neil Diamond-dag.
Det var bara att göra ett kort studiebesök ute på verandan och därefter kolla läget genom att begrundande titta ut genom fönstret, för att förstå att det var just så det var. Hela dagen, också. Disig höstdag. Vare sig kallt eller varmt. Övervägande melankoliskt. Kan riskera att bli en bra dag.
Jag bedömde det som en dag som borde inledas med den engelske sångaren och steelgitarristen Chris Rea.
För mig har hans musik alltid haft samma trivselkänsla som det innebär att få ta på sig en nytvättad och bekväm skjorta. Reas röst är bluesmättad och som armerad med exklusivt rök-skadad skotsk whisky. Vuxna känslor (barnförbjuden för lyssnare under 25). En definition på smakfull.
Jag startade med debuten Whatever Happened To Benny Santini, fortsatte med Shamrock Diaries, On the Beach, Dancing With Strangers, The Road To Hell och avslutade med God’s Great Banana Skin.
VUXENLINJEN FULLFÖLJDES MED Neil Diamond. Amerikan, född i Brooklyn och skolkamrat där med Barbra Streisand. Han gillade jag gränslöst redan långt borta i tonåren (där raserades i och för sig vuxenlinjen rätt bra) med sånger som I Am...I Said, Cracklin’ Rosie (som handlar om hembränd sprit), Cherry Cherry, Brooklyn Roads och Song Sung Blue.
Diamond var en jävel på att manifestera blue feelings och är det ännu också. Det blev sena skivor som 12 Songs, Home Before Dark och Dreams. Helt ljuvliga.
När det var klart och över fortsatte jag det som då hade blivit lördagskväll med att åka till Kulturens hus och där uppleva den finstilta känsliga svärta som Melissa Horn så självklart offererade. Efter det befann jag mig djupt inne i en extremt god känslostämning och den höll i sig resten av kvällen och ett stycke in i natten: genom en mycket schysst inflyttningsfest och så värdig avslutning med somliga natt-evenemang.
Jag försäkrar: en betydligt sämre lördag hade man kunnat ha. Högst betydligt.
NÅGRA DAGAR INNAN den hade jag också haft privilegiet att få uppleva några väldigt kreativt stimulerande eftermiddagstimmar. På Scenskolan, i anslutning till Norrbottensteatern.
Under läraren Michael Norlinds överinseende presenterades det där en kvartett Sceniska kompositioner; ett slags fria associationer med sant geniala stråk, av en sextett sista års-elever.
Linn Björnvik Groder och Björn Elgerd piruetterade slagfärdiga balett-improvisationer på pikant norska; Julia Jonsson mässade fram en bestämd solomonolog; Victor Wigardt och Victor Nyström kickboxades enormt skickligt och närmast pseudo-Beckettskt verbalt och allra sist framförde Anna Brixter en briserande soloakt, med glasögon och plastpåsar och exekverandet av Marlene Dietrichs Whatever Lola Wants, ur filmen Blå ängeln.
Jag hade inte ens tråkigt i en sekund. Man bugar och tackar och hoppas på att man blir inbjuden igen.
SÅ HAR JAG också fått mig tillsänt ett par privat utgivna böcker, av lokal karaktär, som jag med äkta nöje också har tagit del av.
Hördu, fröken av Leif Larsson (Faun förlag) handlar om en försigkommen och verbalt gott utrustad sjuårig pojke vid namn Ola, som med högt uppskruvade förväntningar inställer sig i småskolans första klass, någon gång i början av 50-talet.
Det lyckosamma samspelet mellan Ola och hans förstående fröken innebär trivsamt roande och vilsamt pedagogisk läsning och det märks att författaren, född i Tärendö men numera bosatt i Luleå, har varit verksam som lärare – i Kalix, i närmare 40 år.
Barndomsminnen handlar det också om i Jan Erik Unnboms självbiografiska Bagarens son, där en barndom i en norrbottnisk familj, mellan 1940 och 1955, livfullt och engagerat skildras. Minnena flyter omkring och samlar sig till en både nostalgisk och fridfull helhet, under Jan Erik Unnboms vaksamma överinseende. Författaren, uppvuxen i Kalix, är numera pensionär men välkänd som konstnär och innehavare av akvarie- och zoologisk affär i Luleå. Han skriver både sakligt och insiktsfullt.
KATTEN MALINS BEVAKNINGSOMRÅDE är lika med hela huset och väldigt vidsträckt.
Och Äventyret – fortsätter.