OCH DÅ KAN vi alla lägga oss i någon lämplig snödriva, vinkla ut armarna och göra en snöängel samt fundera över läget & saker & ting.
Vad som då, obönhörligen, kan tänkas ploppa upp är tidens gång + somliga personers bortfall ur densamma.
Det gjorde även mig väldigt ledsen att ta del av beskedet nyligen om Mile "Mille" Radojkovics bortgång, bara 70 år fyllda. Han hade ju "alltid" funnits, man hade liksom tagit honom för given, samt säkert räknat med att han skulle fortsätta att finnas. För alltid.
Men det gjorde alltså inte Mille, som anlände till Luleå i mitten av 1960-talet från det som då ännu hette Jugoslavien och som styrdes av marskalk Josip Broz Tito.
Mille ("alla" kände honom till förnamnet; många kände honom i många år utan att känna till efternamnet) var i decennier synonym med den bakficka till Stadshotellet som hette Stadspuben och som nu sedan ganska länge är nerlagd; lokalen finns kvar men ingen verksamhet bedrivs där. Bara myten och minnena föreligger. Förmodligen för alltid.
Mille var pubvärd på Stadspuben. En sorts allt i allo: omutlig in- och utkastare, servitör, öltappare. Biktfader. Alltid (nåja ... han hade ju en kilometerlång stubintråd till det centraleuropeiska temperamentet men när det väl brann ... då brann det) korrekt på ett vänligt sätt. Ständigt en krogens oföränderlige gentleman.
JAG LÄRDE KÄNNA honom när jag var 14 år och besökte Stadspuben med några äldre kamrater (OK - det här var en stund sedan, 1968, och är för länge sedan preskriberat). Sedan lärde vi känna varandra bättre under årens lopp, för på Stadspuben förekom man ju både frekvent och frivilligt; Luleås publiv på den här tiden bestod också av Smedjan,
nere på Storgatan ungefär där Coop och Systemet nu finns, och det var inte alls utan orsak det brukade refereras till det stället som "kniv- och revolverafton på Smedjan i kväll" och så Valvet, nere i källaren under nuvarande restaurang Baan Thai. Där var det lätt att komma ner, stundtals något svårare att ta sig upp igen.
Stadspuben - och med den Mille - fortsatte att hålla stilen. Där hade skådespelarna på nystartade Norrbottensteatern sina numrerade och nogsamt insupna ölkrus hängande, väldigt speciella VIP-gäster kunde slussas in bakvägen, ibland lät den senare ägaren Curt Bergfors stänga ytterdörren och bjöd alla gäster som var där på gratis öl.
Det var bara mot slutet som stället changerade, införde entréavgift och började påminna om en boskapsmarknad. Men då hade Mille redan hängt ifrån sig handduken och sagt adjö till Stadspuben. Var sak har sin tid och nu ville han i stället, via stort trivsamma Milles krog på Tullgatan, introducera diverse jugoslaviska specialiteter som cevapcici och annat gott för hungriga kunder. Som det mycket snart kom väldigt många av.
Ett uppskattat ställe. Som dock kvaddades av fyrkantiga byråkrater och fick stänga. Mille hade några andra perifera erfarenheter i krogbranschen, men i stort sett hade han nu gjort sitt där.
HAN TOG SINA långsamma promenader längs Storgatan, samtalade intresserat med mängder av folk som han mötte, deltog i och betraktade filosofiskt gatans schackspel, ställde upp som tolk ibland.
Hade han det bra? Jag hoppas det.
Jag träffade Mille återigen vid ett par tillfällen på Sunderby sjukhus, i samband med min benamputation. Han hade legat inne för trubbel med pumpen. Var nu på återbesök. Hjärtförstoring. Han var knappast glad, men ändå vid ganska gott mod.
Hummade bort hur läget var med honom. Tyckte det som hänt mig var "hemskt och för jävligt - låt inte de som rår för det klara sig undan!".
Mille Radojkovic var en bra människa, en samtalspartner som man också kunde sitta tyst med och försedd med reserver av naturlig auktoritet. Blev man vän med honom, så förblev man det. R.I.P.
KATTEN MALIN ANFALLER mig vänligt varje gång jag pratar i mobilen. Det gillar hon inte.
Men Äventyret fortsätter.
I alla fall.