JAMEN, ALLAS VÅRAN Trivsel-Thotte (Flinck) hade förmodlige ett visst tryck på sig, att åstadkomma en i alla fall mindre skandal. När han nu fick vara med i Melodifestivalen.
Och vad skulle stackarn egentligen göra - när programledaren Gina Dirawi kommer fram och säger till honom att:
- Nu måste jag ändå få en ordentlig Thorsten-kram!
Tja, då är det ju klart att Flinck samlar ihop sig och också ger henne en - ordentlig Thorsten-kram.
Och eftersom Trivsel-Thotte mycket sällan är den som är den, så inkluderade kramen "extra-allt" också.
Gina Dirawi såg ändå ut att ta hela klappincidenten (som verkligen inte kan försvaras) med viss fattning och mumlade något om "oj då, hoppas att inte pappa såg det där". Trivsel-Thotte såg själv mest lika oberörd ut, som han gjorde vid meddelandet om att han och Revolutionsorkestern gått vidare till andra chansen med sin låt. Han har, helt klart, både varit med om och själv även förorsakat betydligt värre incidenter än denna.
OCH SENARE BAD han Gina Dirawi om ursäkt och så kramades de. Igen. Dock ingen Thorsten-kram denna gången. Och Trivsel-Thotte är i alla fall ett litet steg närmare finalen. Han gjorde ju för övrigt ett stenhårt engagerat framförande. Heja!
Och i år existerar det ju ingen som helst anledning att gnälla på programledarna heller. Helena Bergström, Sara Dawn Finer och Gina Dirawi (allra mest; det här kommer att bli hennes slutgiltiga genombrott) var samtliga jättebäst och allra bäst var det när Helena Bergström träffsäkert drev med sin egen "image" som "riksgråterska" på film och ohejdat brast ut i just, gråt. Över de melodier som inte gick vidare alls.
APROPÅ TV, SÅ ska ni förstås inte tillåta er att missa (alternativt: lite sent upptäcka) serien Big Love, som visas på en inte särskilt publikfriande sändningstid på fredagskvällarna, i SVT 2 (med en, om möjligt, ännu senare repristid på lördagskvällarna).
Det är den tredje säsongen som rullar nu och Big Love kretsar kring familjen Henrickson, som är både mormoner och polygamer (de praktiserar alltså månggifte), i Utah och deras rikhaltigt brokiga galleri av excentriska släktingar, kolleger och (o)vänner.
Bill Henrickson (spelad av Bill Pullman) har ett hårt sjå med att bokstavligt talat hinna med sina tre fruar (Jeanne Tripplehorn, Chloe Sevigny och Ginnifer Goodwin; samtliga förödande fantastiskt fina) och alla deras krav, problem och återkommande komplikationer.
Och inte nog med det: det finns släktingar som kräver saker av honom också. Affärskolleger, även så. Och så dyker ex-makar till hustrutrion upp, samt skumma medlemmar av den utbrytarsekt från Mormonkyrkan som de inte tillhör men vars förre (nu avlidne) profet var en av Bills svärfäder; den karismatiske Roman Grant (ohyggligt bra spelad av den stronge och drygt 85-årige Harry Dean Stanton).
Släng in Bills bråkigt oberäkneliga gamla föräldrar också; mycket stilfullt agerade av Bruce Dern och Grace Zabriskie, samt den hotfulle utbrytarprofeten Hollis (gamle astuffe karaktärsskådespelaren Luke Askew) också, och vad ni då får är en akut sensationell palett av sömlös förening mellan skådespelare och intrig.
Det finns minst en säsong till av Big Love och alla de övriga finns att tillgå som Dvd-boxar. En bättre investering gör ni inte den här vintern.
OCH PÅ SÖNDAGSKVÄLLARNA i SVT 1 har vi nu den fjärde säsongen av den hetsigt pålitliga spänningsserien Damages och sent på torsdagskvällarna i samma kanal finns just nu, lite oväntat och på en tid när de flesta normala tittare (vilket förstås undantar undertecknad) har gått till sängs, repriser av den underbara serien Det ljuva livet i Alaska. Vilket alltsammans samverkar till att det är ovanligt lätt att stanna kvar inomhus och inte trampa omkring i helveteskylan utomhus, i onödan.
DIT MARDRÖMMER INTE ens katten Malin om att förirra sig. Hon ligger numera mest positionerad så strategiskt nära värmeelementen som möjligt.
Bara att be för att det inte blir något strömavbrott men - Äventyret går säkert ändå vidare...