KULTURÅRET HAR ALLTSÅ rivit i gång med ett uppfriskande gubbgräl av verklig skolgårdskaraktär, med Björn Ranelid i den ena metaforiska ringhörnan och Peter Englund i den andra.
Alltsammans är absolut hur banalt och trivialt som helst, men jag erkänner ändå att jag drabbades av ett så våldsamt skrattanfall så att jag nära nog förpassade mig själv till horisontell golvnivå när jag först hörde om Peter Englunds kommentar till Ranelids fjantigt självmedvetna uttalande om sitt deltagande i dokusåpan Let’s Dance - "Jag sitter inte i akademin och gömmer mig".
Som svar slog då Englund till, på Akademins egen blogg, med detta:
- Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.
En instinktiv upper-cut från Boden-sonen Englund. Ten and out för honom. Utan konkurrens. Och vi ska nog inte tro att Björn Ranelid står bland de främsta när någon stol i Akademin blir ledig. Nästa gång. Eller någon gång.
Ranelid gick naturligtvis in i ett förorättat spinn efter detta dråpslag. Började yla om att Englund ville stoppa hela hans författarskap ("och jag har ju ändå fått två stora priser från Akademin"), kallade Akademins ständige sekreterare för "en liten själ" och försäkrade att han ska ägna hela detta år åt att hämnas.
Men herregud: akademiledamöter har väl nog mycket att göra, i stället för att hålla på att dansa och kokett-kråma sig i tv! Men att vara kokett är ju något som Björn Ranelid närmast tagit livstids-monopol på. Och långsint är han ju också. Garanterat. Han har ju ägnat flera radio- och tv-program åt att tröstlöst evighetsälta den där gamla grejen om solarie-solbränna och läppglans, som Linda Skugge anklagade honom för (och det skulle inte alls förvåna mig om han lyckas få in det i Let’s Dance också, fast nu är det väl förstås ersatt av fejden med Englund) och han ledsnar eller glömmer uppenbarligen aldrig någonsin. Någonting.
I det nuvarande bråket fick han också med att han en gång erövrat Augustpriset (paradoxalt nog är han ju i alla fall oftast en rätt bra författare; försedd med ett kolossalt överlastat språk, men ändå ... rätt bra) men han glömde liksom bort att gnälla över att han INTE fått Piraten-priset. Och att han därför anklagat de som bestämmer i den juryn för att vara - halvfascister.
DÅ KÄNNS DET väldigt mycket trevligare att få rapportera om att det kommit flera häften och en ny bok, med stark anknytning till Luleå.
Häftena är två till antalet och heter Kvinnor i Svartöstaden och Så minns vi Svartöstaden, del 3, omfattande cirka 50 sidor vardera och sammanställda av den ständigt bäverflitige Torbjörn Åström; en före detta Svartöstadsgrabb som gjort det till sin mission att på olika sätt berätta om och skildra den gamla arbetarstadsdelen, som det numera har blivit både eftertraktat och tämligen omöjligt att skaffa sig bostad i.
Javisst: jag bor i stadsdelen själv, har alltid trivts där och har även präglats av den lite tjurigt självmedvetna attityden som åtminstone tidigare var mera än vanlig där ute. Och jag drabbas igen och igen av återseendets glädje med hjälp av de här ambitiösa skrifterna, med sina intervjuer, redogörelser, gamla bilder och anekdoter.
Inte minst handlar det om en återseendets stora glädje när jag på en av bilderna i häftet om Svartöstadens kvinnor återser en av mattanterna i skolan, från början av 60-talet: gamla fina Isolina Ekenstedt. Borta sedan länge. Men jag har aldrig glömt hennes stora grytor med hemgjord palt!
Värdefull och fylld med mängder av tittgodis-bilder är också den gedigna nya, helt omarbetade boken Luleå - staden vid vattnet III, som liksom de två första delarna har getts ut av Lulebild (redaktör Per Bergbom, text Vendela Bergbom).
Luleå skildras ur olika fotografiska perspektiv och vinklar, absolut inte enbart vykortsvackra utan mera heltäckande, realistiska. Det är en fest och en glädje att ta del av den här boken.
KATTEN Malin är även hon väl värd en fotodokumentation. En liten trofast tjej i nioårsåldern, full av kärlek, nyfikenhet och äventyrlig lust.
Äventyret går vidare. För oss alla.