APROPÅ ELIZABETH TAYLOR, som gick ur tiden härom dagen vid den för henne närmast osannolika åldern av 79 år (hon hade varit nära döden många gånger tidigare), så är det kanske inte så där väldigt allmänt bekant att när hon var tre år gammal så genomförde hon en dansuppvisning, för Englands nuvarande drottning Elizabeth II och hennes lillasyster Margaret.
Detta ägde rum så långt tillbaka i tiden som 1935 och den blivande drottningen var vid tillfället sju år och hennes numera avlidna lillasyster några år yngre. Man kan undra om Lizzie skickade något kondoleanstelegram till sin namne, den andra Lizzie? Man behöver dock inte undra så mycket över vem som var den större stjärnan av de två – Elizabeth Taylor bör ha vunnit den kampen med hästlängdsarealer.
Man kan i och med Elizabeth Taylors död också gott säga, att den sista verkligt stora filmstjärnan med neonblossande lyskraft har slocknat.
DET FINNS FORTFARANDE några få stars från det gamla Hollywood kvar: Kirk Douglas, Mickey Rooney, bland de som var riktigt stora. Ernest Borgnine, bland dem som benämndes karaktärsskådespelare. Samtliga befinner sig i dag kring 90-årsstrecket.
Från filmdebuten 1942, i There’s One Born Every Minute, fram till Elizabeth Taylors sista roll 1989, i The Flintstones, avverkade hon ett 60-tal rolluppgifter i filmer av skiftande kvalitet, men där åtminstone ett tiotal av dem är fullvärdiga mästerverk.
I dödsrunorna kring Elizabeth Taylor har allra mest Mike Nichols filmversion av Edward Albees remarkabla pjäs Vem är rädd för Virginia Woolf? (1966) uppmärksammats. Den var, är och förblir ett mästerverk. Taylor, som bara var 33 år när hon genomförde den krävande och utlevande rollen som den alkoholiserade lärarhustrun Martha, fick en Oscar för den och var väl värd den. De flesta skådespelerskor som tagit sig an den är i allmänhet i 50-årsåldern. Åldersuppgiften säger något om Taylors enorma kapacitet när det gällde. Här spelade hon mot sin make (de var gifta två gånger) Richard Burton och det mer än antyddes att det var parets stormiga privata samliv som registrerades inför Haskell Wexlers kamera.
AV DE FYRA skådespelarna i Virginia Woolf är det nu bara George Segal som fortfarande lever. Taylor, Burton och Sandy Dennis är borta. SVT har uppgett att man ”letar efter Virginia Woolf för att kunna sända den så fort som möjligt” och det är då bara att önska lycka till med det letandet. Annars finns den ju att köpa och en sådan investering rekomenderas varmt – det handlar om en av de bästa filmerna någonsin.
SVT visar i dag, som en hyllning till Elizabeth Taylor Joseph L. Mankiewicz pratsamma men likafullt dunkelt suggestiva sydstatsdrama Plötsligt, i somras (Suddenly, Last Summer), från 1959, som bygger på en pjäs av Tennessee Wiliams.
Taylor spelar den som sinnessjuk betraktade systerdottern till Katharine Hepburns magnifika matriark. Montgomery Clift förekommer i rollen av en hjärnkirurg. Clift, som var bisexuell, och Taylor hade haft en romans några år tidigare när de bägge medverkade i den Borta med vinden-associerade melodramen Regnträdets land. En berusad Clift kraschade en bil mot ett träd och fick genomgå omfattande operationer av sitt ansikte. Hela inspelningen fick skrinläggas, i nästan ett år. Bland övriga noterbara Taylor-filmer måste nämnas Katt på hett plåttak, mot Paul Newman; Jätten, mot James Dean; Den onda ön, Miljonärerna och Så tuktas en argbigga, mot Richard Burton; En plats i solen, mot Clift; Reflexer i ett gyllene öga, mot Marlon Brando samt hennes gammaldags rollarbete i Inte för pengar (Butterfield 8), från 1960, som även den vann henne en Oscar.
I den spelade hon mot en av sina sammanlagt sju äkta män, sångaren Eddie Fisher. Hon mötte make nummer sju, byggnadsarbetaren Larry Fortensky, när de bägge vårdades för missbruksproblem på Betty Ford-kliniken. Och som sagt: det görs absolut inte längre stjärnor av Elizabeth Taylors kaliber. R.I.P.
KATTEN MALIN ÄR dock även hon en ohotad stjärna. Konkurrens: helt obefintlig. Äventyret går ju ändå bara vidare.