Roffes hörna: Den lindrigt maskerade och genomelaka vardagsondskan

SÅ HÄR ÄR det och detta är på intet sätt eller vis förhandlingsbart:
Hur exakt tänkte ni nu – ni som robotmässigt grep efter Sverigedemokraternas valsedlar och öppnade vägen för Jimmie Åkesson och hans vasaller mot riksdagen?
Är ni helt medvetna om att ni därmed faktiskt  är medskyldiga till att den lindrigt maskerade och genomelaka vardagsondskan fått riksdagsfäste? Ren fascism, helt enkelt. För det är vad det är frågan om, när det är frågan om SD. Jag tror på att kalla en spade för en spade, när man skriver om en spade. Och detta är en ofrånkomlig parallell.
Det absolut fulaste och mest vidrigt osmakliga jag har drabbats av på gruvsamt länge är bilden av Jimmie Åkesson i Blekingedräkt, när riksdagen öppnade nyligen.
Om vi är helt eniga om att män i camouflagebyxor är estetiskt allra värst, och att män i olika former av gympa-brallor är näst mest frånstötande, så klockar i alla fall Jimmie Åkesson i den på honom väldigt missprydande folkdräkten ledigt in på tredje platsen.
Och det uppträdande som SD:arna därefter manifesterade, när de marscherade ut ur Storkyrkan under det biskopstal som de definierade som en skymf mot dem, var lika barnsligt och omoget som när partihöjdaren Björn Söder närmade sig disken i riksdagens restaurang och med närmast övertydlig diktion meddelade:
- Jag vill ha en n-e-g-e-r-b-o-l-l.
Vi har alltså frivilligt tillåtit att elakheten och ondskan fått plats i vårt parlament. Därmed bör bara ett uttalande av Walt Kellys helt omistlige seriefigur Pogo citeras, som löd så här:
– We Have Seen the Enemy and He Is Us (´"vi har mött fienden och han är vi själva").
Då är det nu bara att, var så goda, förhålla sig till det. Också.
ÅRETS NOBELPRISTAGARE I litteratur, peruanen Mario Vargas Llosa, har varit med i spekulationerna kring priset så länge att man nästan hade glömt bort honom och inte riktigt räknade med honom längre.
Då slog Akademien till och gav honom tio miljoner. Man reparerade helt enkelt en gammal felaktighet, ungefär som man tidigare gjorde med Doris Lessing och Gunther Grass (men dessvärre undlät att göra med Graham Greene).
Vargas Llosa skriver böcker som inte är svåra att ta till sig. Den allra bästa av dem är Kriget vid världens ände, från 1984, men även den senare Bockfesten, om den dominikanske diktatorn Trujillo, var epik av den mest svårslagna sorten.
För all del att han är politiskt sett rätt mörkblå och angående Latinamerikas eviga gissel, den i sprinterhastighet eskalerande drogsituationen, har han tagit ensidig ställning: han har slagit fast att legalisering är en riskfylld väg framåt, men ändå den enda rätta.
DEN GARANTERAT ALLRA soulsångaren (han vägde över 200 kilo) någonsin, Solomon Burke, är död. Hjärtat stannade på honom på Schiphols flygplats i Amsterdam härom dagen, han blev 70 år.
Låtar som Cry To Me, Everybody Needs Somebody To Love samt Just Out Of Reach (Of My Two Open Arms) skrev in honom för evigt i musikhistorien.
Burke var även en "Big Daddy", med 21 barn och 90 barnbarn. Inte underligt att han på turnéerna förr i världen brukade dryga ut gaget genom att kränga varmkorv till kollegerna (”och han var inte billig” har flera av dem senare konstaterat).
EN KOLLEGA TILL honom i vokalbranschen, den på 50-talet väldigt populäre smörsångar-tenoren Eddie Fisher, har även han gått vidare, 85 år gammal. Numera är han kanske mest känd för sitt kortfattade äktenskap med Elizabeth Taylor, som ändå inte var hans allra kortaste, och för att han var pappa till prinsessan Leia (Carrie Fisher) i Star Wars-filmerna.
Av någon anledning som jag numera alldeles har glömt bort är jag också innehavare av Fishers memoarer.
OCH SÅ – ETT sista farväl till hedersmannen Ove Nordlund, som varit med och förgyllt åtskilliga revyer med Kottarna, i skogen borta i Bjurå. Ständigt lika finurlig, mänskligt krumelurig och knipslugt humoristisk; jag har haft mycket nöje av hans arbete genom åren och revyerna, han blev 78 år ung.
MÅNGA HAR HÖRT av sig till mig och föreslagit att den numera tomma Fritz Olsson-tomten görs om till Martin Ljungs park. Utmärkta förslag, som jag helhjärtat stöder. Men ett minnesrum på Kulturens Hus kan ju den gamle smedhalvan från Notviken också vara värd!
KATTEN MALIN LIGGER tyst och avvaktar i olika fåtöljer hela dagarna och iakttar den annalkande hösten. Hon har det ju allra bäst.
Äventyret går vidare.
Ständigt.