OCH PÅSKEN VAR bra ? Alldeles. Hur bra som helst och som man kan begära. Peaceful Easy Feeling, om man säger. Ägg? Minst ett om dagen. Så är det även när det inte är påsk. Lammstek? Några skivor. Med potatisgratäng och äggröra. Himmelskt! Gott att dricka då? Förvisso. Men inte så jag föll ur rullstolen på påskaftonen, precis. Man har väl varit med förr. TV? You Bet! Massor! Se nedan! För påsken lär ju vara matens vällustigt designade helg, men det brukar också regelmässigt visas en hel del dunderkvalificerad TV. Just då. Brittiska deckare brukar dyka upp. Och de är ju sällan fel. I år handlade det om den fem delar långa serien Criminal Justice, sänd i svit varje kväll under påsken, och den var ju inte precis gjord så att man ofrivlligt föll i sömn under sändningen. Tvärtom. Inbyggd dynamik och dramatik. Oförutsägbart och just så där intuitivt skickligt spelat och framställt som man i princip bara klarar av i Good Old England. Relativt snabbt etablerades det här att det handlade om en kvinna som eliminerade sin make (advokat, dessutom) genom att sticka in en lång kökskniv i honom. Men varför? Och hur skulle domen bli? Den 13-åriga dottern spelade en inte oväsentlig roll. Man tuggade på naglarna, slog av mobilen och sög girigt i sig varje sekund av det här. Själv njöt jag extra mycket av Sophie Okenado som en av kvinnans advokater, men även rollgalleriet i övrigt glimrade fint. Påskens största TV-behållning. DET KAN MAN väl inte direkt säga om den nya versionen av den gamla 80-talsserien V, som startade i Canal+. Jag har sett de första avsnitten och visst: massor med action och ännu flera specialeffekter. Men åtminstone än så länge är personteckningen lite väl tunn och inte helt tillfredsställande utförd. Fast det kan ju hända att den tar sig. För de som minns den gamla serien så handlar det inte om att besökarna från rymden käkar några hamstrar den här gången, som den farligt sexiga Diana gjorde då. Rymdvarelsen numero uno den här gången heter Anna och tycks agera något subtilare. Men man kan ana det dolskt fasansfulla även hos henne och siktet är ju givetvis inställt på världsherravälde även den här gången. En av de "goda" huvudrollerna spelas för övrigt av Elizabeth Mitchell, som vi mycket väl känner igen som Juliet Burke i Lost. OCH PÅ TAL om Lost så kan det meddelas att den allra, allra sista delen (nummer 121) av den sjätte säsongen sänds i USA den 23 maj (på min födelsedag!) och - vad tar vi oss sedan till då? Lost har jag följt med närmast religiös intensitet sedan den började sändas 2004. Från början var det bara en serie om 14 passagerare ombord på ett flygplan som störtade på en övergiven ö, någonstans mellan Australien och USA. Men snart släppte både manusförfattare och regissörer all kontroll och då förvandlades Lost till en av de mest speciella och mest grundligt trippade TV-serierna någonsin. Ett avsnitt av säsong 2 sågs av nästan 15 miljoner tittare i USA. Det förekom mystiska rökmonster, attackerande isbjörnar, avancerade tidsresor, personer som låg döda utanför en grotta och var levande inne i densamma. Själva ön flyttade på sig. Det förekom luckor i marken som ledde till underjordiska områden. Siffrorna 4, 8, 15, 16, 23 och 42 hade en tendens att återkomma i olika sammanhang. Och... fan vet allt! Man kan jämförelsevis säga att Twin Peaks var en helt normal serie. I Lost har man kastats mellan närmast zen-filosofiska subtiliteter, existentialistiska betraktelser, råbarkad action och alltid lika överraskande händelser. Det har varit ett äventyr att se varje avsnitt av Lost och jag har sett de allra flesta. KATTEN MALIN ÄR människans bästa vän och det vet jag att ni förstår liksom att: Äventyret fortsätter.
