DET BLIR EN dyster krönika, om två dödsfall som bägge hör hemma inom journalistiken.
Två riktiga legender har uppnått sina respektive definitiva deadlines och jag syftar då på:
Gitta Sereny, 91 år, ungersk-österrikisk skribent och sedan länge bosatt i England; främst känd för sina böcker om ondska i olika former - nazismen, barn som mördar barn, med mera.
Hans Villius, 88 år, betryggande legendarisk historiker med lika legendarisk röst (som han till och med stundtals använde sig av som legitimation), verksam i en evighet inom radio och tv (bland annat som väl modulerad speaker till den engelska serien En värld i krig och, tillsammans med kollegan Olle Häger, som ansvarig för hundratals avsnitt av femminuters-serien Svart på vitt) men som även var docent och skrev flera böcker.
DET STÖRSTA UTRYMMET ägnas härefter den till sättet rätt kärva miss Sereny, som jag fick den stora förmånen att träffa och intervjua i samband med Bokmässan i Göteborg 1995. Då det också framstod att hon egentligen inte alls var så särskilt sträv, utan bara höll hårt på sin integritet och helt enkelt inte hade tid över för unga reportrar som bara hade en ytterst vag aning om vad hon egentligen sysslade med.
Och det hon sysslade med; i tidskriftsartiklar och böcker, var huvudsakligen ämnet ondska. Och hennes gradvis allt starkare övertygelse om att absolut ingen människa föds ond, utan att det är de specifika omständigheterna hos var och en som släpper lös ondskan.
1968 bevakade hon rättegången mot den elvaåriga engelska flickan Mary Bell, som tillsammans med en 13-årig kamrat anklagades för att ha mördat två småpojkar i Newcastle.
I England döms barn enligt samma premisser (oförsvarligt nog) som vuxna och efter den rättegång där hon förblev märkligt likgiltig (hennes medåtalade snyftade sig igenom hela rättegången och blev frikänd) blev hon fälld för dråp och släpptes inte fri förrän tolv år senare - 1980.
Via den energiska engelska tabloidpressens försorg blev Mary Bell en sorts ondskans symbol. Men i två böcker, Fallet Mary Bell - porträtt av barn som mördar (1972, omarbetad 1995) samt Ohörda rop - historien om Mary Bell (1998), utforskade Gitta Sereny nogsamt flickans fruktansvärda uppväxt och förflutna och fann att Mary Bell inte alls var arketypiskt ond och inte heller moraliskt ansvarig för sina brott.
Detta på grund av de missförhållanden hon växt upp under och sin ringa ålder. Tilläggas kan att Mary Bell numera lever ett helt normalt liv, under ett annat namn, och har både familj och barn.
Senare blev Gitta Sereny också mycket uppmärksammad för de texter som hon skrev om de bägge tioåringarna Robert Thomson och Jon Venables, som 1993 slog ihjäl tvååringen James Bulger på ett besinningslöst grymt sätt.
Sereny visade på vilket omänskligt helvete som de två tioåriga "mördarna" hade levt under. De är numera frisläppta under hemligstämplade identiteter, vilka den obarmhärtiga engelska tabloidpressen dock naturligtvis så snabbt som möjligt offentliggjorde.
GITTA SERENY SKREV även boken Mot avgrunden (1970), som byggde på omfattande intervjuer med den nazistiske lägerkommendanten Franz Stangl som dömdes till livstid fängelse för mord på 900.000 människor, under sin tid i dödslägren Sobibor och Treblinka. Stangl dog ett halvår efter domen, men hann berätta mycket utförligt om sitt liv innan dess. Inte heller han betraktade Sereny som ond.
Och det gjorde hon inte heller med Hitlers favoritarkitekt och rustningsminister Albert Speer, som vid Nurnbergrättegången 1946 svor på att han inte visste något om judeutrotningarna och dömdes till 20 års fängelse.
Sereny intervjuade honom i månader och bodde till och med tidvis hos honom och hans fru. Till sist erkände Speer för henne att han redan 1943 hade känt till alltsammans. Den boken, väldigt omfattande, heter Albert Speer och sanningen (1995) och är liksom alla de övriga här nämnda samt samlingsvolymen Tyskt trauma, starkt nödvändig läsning.
Katten Malin avvaktar. Lugnt.
Äventyret går vidare.