Roffes hörna: Bollen ligger hos dej nu, Mats!

Så även, för övrigt, jag också. Även om jag idkat en hel del tillfälliga inhopp under min sena semester, som i sin tur genererat ännu mera semester ... ja, nu struntar vi i det, utan kör i stället bara vidare. Martin Ljung, den finfine och odödlige komikern som dock ändå dog nyligen, föreslås nu bli staty någonstans i Luleå. Det förslaget ansluter jag mig absolut till men: även om han kom från Notviken, så placera inte den kommande statyn där. Någonstans mera i centrum är mycket mera passande! Och den som passar allra bäst för att utforma en staty av Martin Ljung är givetvis den expansivt kreative konstnären Mats Wikström, hemmahörande i Luleå. Helt enkelt: bollen ligger hos dej nu, Mats! Det var Mats Wikström som gjorde den stilrent eleganta statyn av författaren Torbjörn Säfve, i boxarpose, uppställd i Örnäsets centrum och den är väl värd all respekt. Det är jag helt säker på att en staty av Martin Ljung också kommer att bli. Statyn kan ju endera föreställa Martin som sig själv eller som någon av alla de gubbar han kreerade. Och den bör givetvis placeras i närheten av Kulturens hus. I MORGON INTRÄFFAR då årets stora litterära spänning, vid pass fem-i-ett när Peter Englund gör sig redo på Börshusets trappa för att meddela omvärlden vem som blir tio miljoner rikare och Årets Nobelpristagare i litteratur. Minns ni pristagarna från sekelskiftet och framåt, annars har ni dem här: Gao Xingjian (2000), V.S. Naipaul (2001), Imre Kertész (2002), J.M. Coetzee (2003), Elfriede Jelinek (2004), Harold Pinter (2005), Orhan Pamuk (2006), Doris Lessing (2007), J.M.G. Le Clézio (2008) samt Herta Müller (2009). Förmodligen blir det inte heller i år någon lyriker som prisbelönas. Det har det inte blivit sedan Wislawa Szymborska fick priset 1996. Jag håller själv, som vanligt, främst på amerikanen Philip Roth (det är bara hans tur nu!) men applåderar häftigt även om Akademin har fastnat för den mästerliga novellisten Alice Munro. Vem det än blir så blir det nog ändå (tillräckligt) intressant. Man kan kanske säga en del om Akademin, men några dumskallar handlar det ju faktiskt inte om. Inte länge sedan vi också fick säga ett slutgiltigt farväl till en av de väldigt sista riktigt stora, gamla Hollywood-stjärnorna - Tony Curtis. Han blev 85 år och hade avverkat fem äktenskap. Inte illa alls, för en fattig kille från Bronx i New York som egentligen hette Bernie Schwartz. Jag har några riktiga favvo-filmer med Tony C. och det är Segerns sötma, från 1957, som är en överjäkligt bra film rent generellt sett och som alldeles nyss kom på dvd; Kedjan (The Defiant One), från 1958, som är en fortfarande stark historia med Curtis och Sydney Poitier som sammanlänkade fångar (en vit och en svart, i slutet av 50-talet - provokativt!) som lyckas fly; Bostonstryparen, från 1968, som är en nervig historia med Curtis som den beryktade massmördaren Albert De Salvo (i Jack Nicholson-luva). För att minnas Tony C. på ett värdigt vis tog jag dock ändå fram dvd-boxen med tv-serien Snobbar som jobbar (The Persuaders) och såg om några avsnitt. Tillsammans med Roger Moore, som den avmätte engelske aristokraten Brett Sinclair, avfolkade Curtis som den amerikanske oljemiljonären Danny Wilde i början av 70-talet gatorna på lördagskvällarna då vi bara hade en tv-kanal och vi klarade oss i alla fall. Snacka om totalt genomslag. Numera främst nostalgivarning. Men John Barrys lätt vemodiga signatur-musik tillhör branschens mest omistliga någonsin. KATTEN MALIN HÄNGER också, helt obesvärat, med och är lika sällskaplig som vanligt. Jag rullar/haltar vidare in i hösten med henne och konstaterar enbart: Äventyret går vidare.

Roffes hörna: Bollen ligger hos dej nu, Mats!

Och goddag igen så väldigt mycket för nu gör den här krönikan alltså comeback, efter att ha iakttagit en tid av kontemplation och stärkande vila.